Chris
Jag låg i min säng och bara stirrade upp i taket. Bilden av Anthony som lutade sig fram mot mina läppar satt inpräglad i min hjärna, och hur mycket jag än försökte bli av med den så stannade den kvar. Den satt fast som om någon hade limmat fast den på min hjärna på en plats som jag inte kunde nå. Jag skulle inte våga vara i närheten av Anthony, den saken var klar. Jag hade fått tre vänner, om jag räknade med Cricket, jag visste inte riktigt vad jag skulle kalla henne, men poff så var en av dem borta. Min vänskap med Anthony var förstörd. Varför hade jag inte slitit mig loss och lämnat rummet? Varför hade jag stannat kvar? För att du inte ville slita dig loss. Rösten var bara en viskning i mitt huvud, den var främmande men jag insåg att den hade rätt. Jag var faktiskt ganska sur över att Andrew hade stormat in just då. Plötsligt kände jag mig väldigt irriterad, inte på Andrew eller Anthony, jag var irriterad på mig själv. Fega lilla Chris som aldrig hade haft vänner förut och nu tänkte hon släppa en av sina nyfunna vänner som hon tyckte så mycket om, och allt bara för att han nästan hade kysst henne. Ilsket klev jag ur sängen och gick fram till min dörr. Det jag hade hört var viktigt och jag måste berätta allt för dem. Jag skulle prata med Anthony senare, men nu var det viktigt att Andrew också fick veta att något var konstigt med det här stället.
Jag gick med raska steg mot Anthonys rum där de antagligen fortfarande var. Jag var noga med ett stänga inne min ilska så att de inte skulle tro att jag var arg på dem, för det var jag inte. Jag borde ha frågat efter Andrews rum, men det gjorde jag inte. Jag hade inte tänkt på det men mitt undermedvetna hade valt att fråga efter Anthonys rum för att det visste att det var det jag egentligen ville, fast jag inte vågade erkänna det. Jag stannade framför Anthonys dörr och lyssnade efter röster. Jag kunde höra att de bråkade, men jag kunde inte urskilja ord. Det enda ord jag hörde var mitt namn lite då och då, och det gjorde mig rädd. Var de arga på mig av någon anledning? Var det mitt fel att de bråkade? Jag suckade och knackade på dörren. Först blev allt tyst...inget hände, men sedan öppnades dörren och Anthony såg förvånat på mig.
- Chris! utbrast han lättat. Jag såg ur ögonvrån att något svart kikade ner på mig ovanför hans dörr, jag måste va försiktig med vad jag sa, spelskaparna kunde se mig utanför rummet.
- Har du glömt varför jag kom hit första gången? frågade jag allvarligt och han skakade på huvudet.
- Bra, jag hann aldrig prata klart sist och Andrew måste också få veta, sa jag och han flyttade på sig för att släppa in mig. Jag gick in och han stängde dörren bakom mig. Andrew stod i mitten av rummet och såg lättat på mig.
- Vi trodde att du skulle ignorera oss, sa han och log.
- Jag tänkte det först men så blev jag irriterad och det jag har hört är för viktigt, sa jag allvarligt och han höjde frågande på ögonbrynet. Jag insåg att min mening inte var så lätt att förstå, men jag orkade inte förklara bättre så jag började berätta allt som jag hade sagt till Anthony och vad jag och Cricket hade bestämt.
- Jag tyckte väl att det här stället verkade konstigt, sa han fundersamt när jag avslutade min berättelse. Anthony hade förflyttat sig till sängen och satt nu och såg ut att vara någon annanstans. Som jag brukade vara.
- Så du vill att vi ska snoka omkring lite? frågade Andrew och jag nickade.
- Det kan vi göra. Jag kan använda min dator för att gå in på Game over sidan, där kan man ju se alla korridorer och jag kan hålla kolla på konstiga händelser där, sa han fundersamt. Just ja, hemsidan! Den hade jag glömt bort. Om vi gick in på den så skulle vi ha samma koll som spelskaparna, varför hade jag inte tänkt på det förut?
- Bra idé, sa jag och log svagt.
- Jag går och kollar på en gång, jag ska se om platsen där du hörde allt det där är kameraövervakat, sa han och gick bort till dörren, men så stannade han och såg på oss.
- Och dessutom borde ni nog prata, sa han med ett flin och lämnade rummet. När dörren stängdes ryckte Anthony plötsligt till och vaknade till liv igen.
- Hörde du vad han skulle göra? frågade jag, när jag försvann sådär brukade jag inte höra vad som hände omkring mig, men Anthony var visst annorlunda för han nickade.
- Han skulle gå in på hemsidan, sa han med ett leende och ställde sig upp. Det blev tyst, ingen av oss kunde komma på något vettigt att säga. Efter ett tag krossade han äntligen den pinsamma tystnaden och sa:
- Du Chris, förlåt för vad jag gjorde....Jag gick för fort fram, jag..., han verkade inte veta vad han skulle säga för han tystnade i slutet av meningen. Han suckade och drog nervöst handen genom håret. Nervöst? Var Anthony Dewey nervös? Jag stod osäkert kvar, min beslutsamhet hade försvunnit och jag var samma gamla rädda Chris igen. Lejonet var borta! Jag såg tvekande på dörren. Den var så nära, jag kunde lätt lämna rummet innan jag skämde ut mig totalt och avsluta den här pinsamma konversationen, men jag valde att stanna kvar. Om jag gick skulle vi bara få lov att prata om det här senare. Det var bättre att få det överstökat.
- Du är förvirrande, utbrast jag plötsligt och han log.
- Jasså är jag? frågade han roat och jag nickade.
- Ja, jag förstår mig inte på dig. Du är...bara förvirrande, sa jag och han skrattade svagt.
- Jag har blivit kallad många saker, men aldrig förvirrande!
- Som irriterande, barnslig, dryg, konstig..., började jag men han avbröt mig.
- Ja faktiskt, sa han och lade armarna i kors. Försiktigt tog han några steg närmare mig som för att se om jag skulle backa eller inte. När han såg att jag inte backade stannade han en meter från mig.
- Om det är någon som är förvirrande så är det du, sa han allvarligt och jag såg frågande på honom.
- Ena stunden är du bestämd och hård, och nästa är du rädd och blyg, fortsatte han och jag suckade.
- Det är för att jag inte riktigt vet vem jag ska vara. Det kanske låter konstigt men det är den enda förklaringen jag har, sa jag och ryckte på axlarna. Han log förstående och tog ett till steg mot mig och mötte avvaktande min blick.
- Stannar du kvar för att du är för rädd för att gå, eller vill du stanna kvar? frågade han och log när jag rodnade. Jag ville stanna kvar! Jag insåg det samtidigt som han gjorde det. Han drog mig tätt intill sig och lutade sig fram tills våra läppar möttes. Jag trodde att jag skulle stelna till, men till min förvåning slappnade jag av. För första gången på länge var jag inte rädd för vilka konsekvenser som skulle dyka upp på grund av det här. Just nu ville jag det här, konsekvenserna fick jag ta hand om när de väl dök upp.
Cricket
- ELLER!
Mac höll upp ett finger framför mig då han kom på ett till alternativ till vad vi kunde göra.
- Så lämnar vi alla värdelösa där och rymmer nu. Jag har inte sätt någon kostym här, verkar inte som att de letar efter oss.
Den korta tystnaden tydde på att vi båda visste att vi snart skulle bli jagade.
- Tror du? Tja, det vore ju bra å ena sidan, funderade jag.
De tre knäppskallarna som jag hade tillbringat alldeles för mycket tid med betydde inget för mig, och eftersom spelet helt uppenbart var farligt så skulle nog det fungera.
- Jag har inga pengar på mig, suckade jag.
- Jag har.
Mac tog fram en bunt med sedlar ur sin innerficka. Det började närma sig kvällen och himlen var grå. Varför hade jag inte tagit på mig en bättre jacka?
- Komigen, det blir mycket säkrare såhär än att riskera i ett spel till. Eller vill du rädda de två clownerna och emobruden?
Mitt samvete skrek att det var det rätta. Även om jag verkligen inte ville riskera livet för dem så skulle jag anklaga mig själv för resten av livet om jag visste att de skulle dö. De kanske kunde klara sig själva? De var inte dumma eller så.
- Ja, helst. Mac, hur vet du hur man fuskar egentligen? Vem är du?
Vi gick nu i långsammare takt på en trottoar som på ena sidan hade en asfalterad väg och på den andra en gräsklädd nedförsbacke. Han stoppade undan pengarna medan han tänkte över hur mycket han ville berätta.
- Min bror var en av dom som gjorde spelet. Hjärndelen, om vi säger så. Han berättade för mig hur man gjorde för att hacka sig in ...
Hans bror var en av spelskaparna?! Herregud! Han var ju nästan en av dem!
- Jag vet vad du tänker, sa han när han såg min min, men dom dödade honom.
- VA?! Varför då? utbrast jag förskräckt.
- Han fick reda på vad de egentligen höll på att bygga. Och när han skulle gå till polisen ...
Mac gjorde en stel rörelse med tumnageln över halsen. Jag hade förlorat talförmågan i chock. Det här var allvar. Det här var på blodigt, äckligt allvar.
- Jag bryr mig inte om vilka ungar som dör, mumlade Mac med mord i blicken, bara jag förstör systemet och skjuter skallarna av de som tog Mel.
- Mel var din bror?
- Ja.
Jag svalde ner lite av rädslan och chocken och tvingade fram ett "jag beklagar". Om han inte brydde sig om vilka ungar som dog, varför hjälpte han mig isåfall?
- Jag lovade mig själv att åtminstone rädda en person. Du fick turen att vara den personen. Men om du vill rädda flera så spelar det ingen roll för mig, efter den här omgången kommer jag ändå att nå de jävlarna.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Allvarligt talat så är jag inte nöjd med min del den här gången...jag visste inte riktigt hur det skulle gå och jag var trött på att dra ut på det ännu mer. Novellen måste få ett slut, att dra ut på deras lilla romans ännu mer skulle bara förlänga novellen. Den kan ju inte bli hur lång som helst!!! :P
KOMMENTERA!!!! XD
Hare gött!!! ^^
//Bokberoende :P
Förlåt för min dåliga och korta del, men jag tänkte också att jag inte borde dra ut på hemligheten -.-
//Fjompen:)
No comments:
Post a Comment