Jag vill dö som en gamer - Kapitel 19

Cricket

Undrar om två dagars vila var lite för länge? Det var visserligen skönt att inte göra något och bara gå runt, men samtidigt ville man bara få det överstökat.
Jag och Chris pratade lite mer om det som hon hade hört, även om hon kunde ljuga så såg jag inte riktigt hur det skulle påverka mig i spelet och jag hade ju själv misstankar. Hon sa att det var bäst att vi faktiskt höll ihop nästa level, så att vi vann den och kunde snoka runt i en hel vecka efteråt. Jag gick med på det, men ville på något sätt inte längre döda folk. Det kändes inte bra, jag hade inte sett en enda som blivit dödad i spelet igen.
   - Och det är så underligt att man inte kan dra sig ur heller, sa Chris fundersamt.
Jag tänkte svara då jag lade märke till en liten svart sak i hörnet där väggarna och taket möttes. Det såg ut som en lins.
   - Öh, Chris? Ska vi fråga om vi kanske kan gå ut och gå lite på London? Jag tror inte de har något emot att vi tar en nypa frisk luft.
Chris verkade inte fatta vad jag hade sett (vilket egentligen var bra för tillfället), men hon förstod att något var fel och vi bestämde oss för att leta efter "personalen".
   Det visade sig vara helt okej för oss att besöka huvudstaden, men vi behövde ha med oss minst en av de tystlåtna pingvinerna. Varför vet jag inte, men en av männen vi pratade med i korridoren gick med på att följa med oss ut.
   Chris och jag gick till våra rum för att byta till lite snyggare kläder (vilket var svårt eftersom alla kläder vi hade med oss var "bekväma" och mindre "snygga") medan pingvinen fick vänta.
Varför skulle de sätta upp kameror i korridorerna? Det var inte direkt någon reality show. Jag trodde bara att det som hände i spelet sändes på TV, inte vårt verkliga liv också. Vi hade inte heller fått någon sorts information om att allt vi gjorde spelades in. Jag upptäckte inga kameror i mitt rum, men trots det kände jag mig inte längre säker. Varför fick vi inte se de som dog i spelet? Deras säten var alltid tomma när vi dök upp igen, hur kunde man bara ta bort tjugo pers ur en byggnad och inte låta de som "överlevt" säga hej då ens.
  Underligt, det här var verkligen underligt ...
   - Klar? frågade Chris när jag kom ut ur mitt rum.
   - Yup.
Vi började gå dit där pingvinen hade sagt att han skulle möta oss, vid den vita trappan.
   - Jag gillar inte honom. Vi borde försöka gå framför honom eller kanske bakom. Eller typ ...
   - Tappa bort honom? föreslog jag.
Chris nickade. 
   - Yup. Det tycker jag. Jag har förresten en sak att säga dig ... sa jag och kastade en snabb blick på en till lins i väggen. 






Chris



Jag märkte att hon såg på något lite snabbt och jag följde hennes blick. En lins! Allvarligt? Hade vi inte ens något privatliv efter spelet? Det här var bara för mycket...allt vi gjorde spelades in. Jag bestämde mig för att söka igenom mitt sovrum efter fler kameror, om jag hittade en så skulle jag förstöra den på en gång, eller kanske inte, vem visste vad de skulle göra om jag förstörde dem. Jag suckade och slet blicken från linsen, det skulle bli skönt att slippa allt ett tag och få komma ut i den riktiga solen igen. Jag var ingen utomhusmänniska, men den här platsen började kännas som ett fängelse...eller som ett gladiatorhus i det gamla rom, där de höll gladiatorerna som fångar och tränade upp dem för att sedan skicka dem till arenor där de fick slåss för sitt liv. Det var skrämmande likt ett sånt hus. Jag rös vid tanken...tänk om vi faktiskt dog på riktigt om vi dog i spelet! "Var inte dum Chris, du såg ju Jane och hon hade ju dött, hon kände nog igen dig men hon ville nog inte visa det...det är ju Jane, hon gillar inte att synas med sådana som dig" tänkte jag irriterat och gick ombord på tunnelbanan med de andra. Vi satte oss ner och jag såg ut genom fönstret. De blänkande vita väggarna byttes ut mot mörk sten och vi lämnade byggnaden. 
- Vad tänker du på? frågade Cricket plötsligt och jag ryckte till.
- Va? sa jag förvirrat.
- Du ser bekymrad ut...vad tänker du på? frågade hon igen och jag tänkte efter.
- Inget...jag bara, det var bara en dum tanke...inget att bry sig om, sa jag bara och vände blicken mot stenväggen utanför igen. Jag ville inte berätta vad jag hade tänkt på framför en spelskapare...det kunde vara samma sak som att gräva ens egna grav...eller så skulle jag bara förolämpa dem, och jag gillade inte att förolämpa folk. Tanken gnagde i mig men jag sköt undan den idiotiska tanken. Varför skulle de skapa ett spel där man dog på riktigt? 
*
Efter ett tag saktade vagnen äntligen in och vi fick kliva av och gå ut i den friska luften. Den starka solen värmde min hud och jag drog in den friska utomhusluften. Jag hade verkligen saknat det här, mer än vad jag hade anat. Jag såg på Cricket och märkte att hon njöt lika mycket som jag. Spelvärlden kanske kändes läskigt verklig men den var inget i jämförelse med verkligheten. Spelskaparen, eller som tvillingarna skulle ha kallat honom, gameoversnubben stod en liten bit bakom oss och höll ögonen på våra ryggar. Hur skulle vi bli av med honom? Jag hade ingen lust att ha hans stickande blick i ryggen hela dagen, och jag ville kunna prata ostört om nummer 27 med Cricket, vem visste vad spelskaparna skulle göra om de fick reda på att jag hade hört något som jag definitivt inte borde ha hört. Jag mötte Crickets blick och hon nickade svagt åt en folksamling vid en stor fontän, där skulle vi lätt kunna tappa bort spelskaparen. Jag nickade svagt och vi började gå. När vi kom fram fick vi reda på varför alla hade samlats på just den platsen. Två små flickor som verkade vara runt sju år stod och sjöng på en vacker melodi mitt i samlingen. Brunetten såg ut att vara lite äldre än den rödhåriga bredvid henne. De bar likadana blommiga klänningar och framför dem låg det en uppochnedvänd svart hatt. Några slängde småmynt i hatten och jag antog att de samlade pengar till godis eller nåt. Jag hade stor lust att stå kvar och lyssna på deras klingande röster men Cricket drog med mig mellan människorna som stod och lyssnade. Hon drog med mig bort till ett litet café och hon öppnade dörren som plingade till. Jag såg mig om över axeln och fick syn på spelmakaren borta vid folksamlingen, utan att veta vart vi hade tagit vägen. Jag log lättat och följde efter Cricket in. Rummet vi trädde in i var ganska litet och mysigt. Väggarna var varken målade eller tapetserade, träet var ljust men pelarna i hörnen var mörkare. Det stod bord uppradade längst väggarna med trästolar med ljusgröna sitsar. På varje bord låg det en grön duk med en vas med blommor i. Jag kunde se många läckra bakelser borta vid disken och jag blev genast sugen på att smaka en. Jag kände i min ficka och hittade några hopknölade sedlar. Jag hade helt glömt att jag hade dem där. Mor hade gett mig dem dagen innan jag hade åkt hit. Cricket gick och satte sig vid ett bord i rummets hörn, men jag gick fram till disken och köpte en chokladbakelse innan jag satte mig mittemot henne med ryggen åt dörren. Jag tyckte inte om att inte kunna se rummet, men det fanns bara två stolar och Cricket hade ju redan tagit den andra. 
- Så vad gör vi? frågade Cricket och lutade sig tillbaka med blicken fäst på dörren.
- Va? sa jag med munnen full av bakelse och slog handen för munnen för att hindra smulorna som hotade att hoppa ut. Cricket suckade men log när hon såg på mig.
- Vad gör vi? Vi ska väl gå till botten med det här? sa hon och jag nickade dumt.
- Men vi måste varna tvillingarna! sa jag allvarligt.
- Är du säker? Skulle det inte vara skönt att slippa de där clownerna? frågade hon med en suck och jag stirrade på henne.
- Nej! sa jag ilsket och hon såg roat på mig.
- Tar du allt på allvar eller? frågade hon och jag insåg att hon hade skämtat. Jag såg skamset ner på den halva bakelsen som stod på bordet. 
- Förlåt, det var inte meningen att låta så arg, sa jag ursäktande och hon suckade igen.
- Ingen fara Chris, du måste bara slappna av lite, sa hon allvarligt och jag såg på henne igen.
- Jag är avslappnad, snäste jag irriterat.
- Ja och grisar kan flyga, sa hon ironiskt och jag blängde på henne, men kom igen Chris, du är inte mer avslappnad än en granitsten. Jag tänkte säga något till mitt försvar men en stickande känsla avbröt mig.
- Någon stirrar på oss, sa jag lågt utan att vända mig om. Jag kände väl igen den stickande känslan, jag hade lärt mig att identifiera den för att veta om någon såg på mig i skolan, det var som en varningssignal för mig. Cricket såg mot dörren igen och log roat.
- Du menar några? sa hon och jag vände förvirrat på mig. Alla inne i caféet såg på oss, de var inte så många dock...men det var ändå konstigt. Jag vände dem ryggen och såg frågande på Cricket.
- De känner visst igen oss från Game over, sa hon och ryckte på axlarna. Jag hade helt glömt bort att jag hade varit med på tv...man glömde det ganska lätt när man var helt fokuserad på att döda motståndare och hålla sig vid liv. Jag tyckte inte alls om all uppmärksamhet. Jag levde i skuggan och rampljuset var inget för mig.
- Ursäkta mig men är inte du TheBeetle från Game over? sa en liten röst bredvid oss och jag ryckte till. Bredvid oss stod en tjej på tolv år med långt rött hår och skinande blåa ögon. Hon såg storögt på Cricket som nickade.
- Ja det är jag, sa hon med ett leende, Tjejens blick förflyttades till mig och jag såg ner på bordet.
- Vem är du? frågade hon nyfiket men jag svarade inte.
- Det är Dreamergirl...hon pratar inte så mycket med främlingar, sa Cricket och jag såg ur ögonvrån att tjejen log. Varför kunde hon inte bara gå iväg?
- Jag följer er varje dag, sa hon glatt och jag såg frågande på henne.
- Varje dag? Programmet sänds ju bara vissa dagar, sa jag och hon skakade på huvudet.
- Det sänds varje dag via internet, det är billigare att se programmet medan ni inte är i spelet och jag brukar gå in och kolla varje kväll på både livesändningen och de sparade klippen, sa hon med ett stort leende och jag såg förskräckt på henne. 
- Det förklarar varför de har satt upp kameror över hela stället, sa Cricket och ett ljus tändes i hennes ögon. 
- Så vem som helst kan bara gå in och kolla på oss när som helst, sa jag förskräckt och hon nickade glatt.
- Det var kul att se er i verkligheten men jag måste gå nu, lycka till, sa hon och försvann leende ut genom dörren. Jag mötte förskräckt Crickets blick, men hon verkade vara helt lugn. 
- Varför är du så lugn? Allt vi gör syns ju över hela landet, frågade jag menande och hon log.
- Jag har inget att dölja, sa hon och ryckte på axlarna, så hur gör vi med snokandet? 
 -------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Sugit slut...men jag har haft lite skrivtorka och ingen så stor skrivlust!!! - -' Förlåt för att det tog så lång tid, det var mitt fel, men jag visste inte hur jag skulle fortsätta!!! :P
Jag hoppas att det blev okej i alla fall!!! ^^
KOMMENTERA!!! XD
Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^^

Hope yah liked it! :D
And if yah didunt, tell uz why! :)
//Fjompen:)