Jag vill dö som en gamer- Kapitel 18

Chris


Jag visste att det kunde vara farligt att lita för mycket på Cricket, men än så länge hade hon skonat oss. Hon verkade okej så varför inte lära känna henne bättre?
- Ja tack för att du inte sprängde min flickvän i småbitar, sa Anthony med ett flin när de tillslut tystnade. Irriterat tog jag upp en köttbulle från min tallrik och kastade den på hans öga.
- Aaaj, skrek han och höll sig för ögat. Alla vid de närmsta borden såg på honom och Andrew skrattade.
- Förlåt, jag råkade tappa min köttbulle, sa jag med ett flin och han höjde på ögonbrynet.
- Så du tappade en köttbulle på mitt öga? frågade han.
- Yepp, sa jag och kastade en till på honom.
- Aaaj, skrek han igen och blängde på mig.
- Sluta tappa köttbullar på mina ögon, sa han irriterat och jag skrattade.
- Sluta ha dina ögon där jag tappar mina köttbullar, sa jag och han suckade. Jag ställde mig upp och de såg frågande på mig.
- Vart ska du? frågade Cricket.
- Jag ska se mig omkring, sa jag och såg sedan på tvillingarna, ta inte kål på henne nu!
- Vad tror du om oss egentligen? sa de i kör med överdrivna upprörda miner.
- Vi skulle aldrig ens tänka på att göra något sånt, sa Andrew sårat och jag suckade och lämnade dem med brickan i händerna. Jag orkade inte med dem längre...jag behövde lite egentid. Jag lämnade brickan på hyllan och gick ut i korridoren. Det var bara tio spelare kvar och alla var och åt nu så korridorerna var nästan tomma. De enda som jag stötte på var några spelskapare. Vi skulle få vara lediga idag och imorgon...vad skönt med en liten paus från allt dödande.
Jag passerade många dörrar och insåg hur många som faktiskt hade åkt ut, vi hade ju varit fyrtio spelare från början och nu var vi bara tio kvar. Om jag överlevde den här leveln så skulle jag koma till final. När jag först anmälde mig trodde jag verkligen inte att jag skulle ta mig så här långt! Jag var nästan i final...Chris Smith var nästan i final.
- 27 är klar att skickas hem nu. Jag stelnade till när jag hörde den främmande mörka rösten innanför dörren. Vad då 27 är klar att skickas hem? Jag närmade mig försiktigt dörren för att höra bättre.
- Bra starta den och skicka den till tunnelbanan, sa en annan mansröst. Plötsligt öppnades dörren och jag pressade mig mot väggen bakom den. Jag skymtade en blond kalufs innan dörren stängdes igen. Jane! Jag gick fram till henne och tog tag i hennes axel.
- Borde inte du redan vara hemma vid det här laget? frågade jag och hon fnös.
- Vem är du och varför pratar du ens med mig? Stick emo, sa hon irriterat och vände mig ryggen till och försvann runt hörnet. Vad hände just? Kände hon inte igen mig? Vänta lite...hon sa säkert bara så för att hon inte ville visa att hon visste vem jag var, men varför hade hon varit i det där rummet? Och vad vad var det för nummer 27 som de hade pratat om? Något konstigt var på gång och jag tänkte gå till botten med det!


Cricket




Tvillingarna (Anthony) försökte gå mig på nerverna samtidigt som de åt, vilket resulterade i lite matdusch. Jag lyssnade mest på det som Andrew hade att säga eftersom han åtminstone kunde säga något vettigt ibland.
Fast jag skyndade mig att äta (åt bara tillräckligt så att hungern försvann, jag blev inte övermätt) så fort Chris gick därifrån eftersom jag inte ville vara ensam med de här två knäppskallarna.
Till min förvåning dök Mac upp i matsalen precis när jag hade lämnat brickan. Han gick bara och tog ett äpple, blinkade åt mig med ena ögat och skyndade sig ut igen. Någon av tvillingarna ropade åt honom att han var en fuskare, men det verkade han inte bry sig om. Jag följde ut efter honom, även om jag gick flera meter bakom honom kunde jag höra hur han bet i äpplet.
   Hur gjorde han när han fuskade? Kunde han inte berätta? Han kunde säkert, men ville inte, tänkte jag dumt åt mig själv.
Med en suck svängde jag av till en mindre gång medan Mac fortsatte rakt fram. Jag gick fram till min dörr och fick syn på Chris. Hon stod lutad mot väggen i slutet av gången och stirrade förvirrat framför sig.
   - Är det bra med dig eller? frågade jag högt och rättade till glasögonen på näsan.
Hon tittade upp med bestämd blick.
   - Dom håller på dem nånting, sa hon och tog några snabba steg mot mig.
   - Vilka? undrade jag.
Jag öppnade dörren till mitt rum och körde in foten innanför dörren. Chris verkade lite galen just nu, jag skulle på det här sättet hinna in i säkerhet om hon fick någon attack i hjärnan. Skojar bara, men man visste ju aldrig.
   - Jag vet inte, sa hon, jag hörde några gubbar prata om någon "27" som var klar att skickas hem, och sedan kom Jane ut!
Jane? Vem är Jane?
   - Du vet, den där fega tjejen som hängde efter oss första leveln? förklarade Chris när jag såg förvirrad ut.
   - Aha okej. Men vadå, vad sa dom? undrade jag.
Jag visste det. Det var något lurt med det här, klart ett gäng vuxna inte bara tog kontroll över barns hjärnor för kul skull! Och för att sedan ge bort 100 000 £. Klart något var på gång. 
   - "27 är klar att skickas hem", "bra skicka den till tunnelbanan". 
Chris imiterade två djupa röster. 
   - Och sen kom Jane ut och verkade inte känna igen mig. 
Varken jag eller Chris sa något på en stund och tänkte efter. Sedan öppnade jag munnen.
   - Är det inte konstigt att de som förlorar försvinner direkt? Man får inte ens se dem när man kommer tillbaka ... 
   - Jo, det tänkte jag också på, svarade Chris fundersamt. 
   - Nu är jag säker på att jag inte tänker dö i alla fall. 
   - Inte jag heller. Det här är läskigt. Vi måste få reda på mer. Och vi får verkligen inte dö nästa gång vi spelar! 


______________________________________________________________________________


OMG efter 18 kapitel så händer något äntligen! xD Kommentera! 
//Fjompen:)   


Nu händer det något!!! :P Men vad är det som händer??? Det är bara jag och fjompen som vet det!!! ^^ 
KOMMENTERA!!! XD
Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^^