Chris
Den där TheBeetle tjejen tittade bort just innan Anthonys yxa skar halsen av den röda. Jag ville också titta bort...men jag var för långsam. Blodet forsade ut ur hans hals och han föll ner på knä medan han försökta dra in luft i lungorna. Det såg så verkligt ut...jag fick lust att spy...men jag svalde det och ställde mig bredvid Anthony. Den röda försvann och kom inte tillbaka...ännu en röd var utslagen.
- Oliver Fuller är ute ur spelet. 37 spelare kvar, sa en mansröst som ekade i den enorma skogen. Det betydde att vi bara skulle döda 17 till.
- Tack för hjälpen, sa TheBeetle tacksamt och Anthony log.
- Vi är ju i samma lag, sa han och ryckte på axlarna. Å nej..inte Jane! Jag suckade när jag såg att hon också var här. Jag såg på Anthony och märkte att han blängde på henne. Det berodde antagligen på att han hade hört vad de hade sagt om mig på bussen. Det var ju han som hade sagt att jag skulle ignorera dem.
- Vad har ni tänkt göra? frågade TheBeetle.
- Vi hade tänkt försöka hitta bättre vapen som skjutvapen och kastvapen, sa Anthony och satte fast sin yxa i sitt bälte igen. Han tänkte säga något mer men den höga mansrösten avbröt honom.
- Alice Bradshaw är ute ur spelet, Julian Cowen är ute ur spelet. 35 spelare kvar.
- De är från vårt lag, sa jag med en suck...men mansrösten återvände nästan på en gång.
- Mary Byng är ute ur spelet, Jennifer Church är ute ur spelet, Harry Huxley är ute ur spelet. 32 spelare kvar.
- De är också från vårt lag, sa jag förskräckt och de såg frågande på mig.
- Jag lärde mig alla namn så att jag skulle kunna skilja på vän och fiende, sa jag som svar på deras frågande blickar.
- Varför dör så många från vårt lag? sa Anthony frustrerat och såg sig omkring som om svaret skulle hoppa fram mellan träden.
- Edgar Herrick är ute ur spelet. 31 spelare kvar. De såg frågande på mig och jag nickade...ännu en från vårt lag.
- Vi måste hitta dem och hjälpa dem, sa jag och såg mig omkring. Jag fick syn på ett bra träd bakom mig och gick fram till det. Jag kände att de andra såg på mig, men jag försökte ignorera deras blickar och klättrade upp i trädet. Det var ganska svårt men jag hade klättrat mycket i träd när jag var yngre, så tillslut kom jag äntligen upp till de svagare grenarna och jag tvingades stanna. När jag såg ner på de andra såg de ut som myror...jag var riktigt högt upp och jag fick lov att blunda ett tag och ta några djupa andetag. Jag var lite höjdrädd men nu var jag tvungen att skjta det åt sidan. Jag öppnade försiktigt ögonen igen och började söka med blicken efter slaget som antagligen höll hus någonstans i skogen.
- Janet Goldsmith är ute ur spelet. 30 spelare kvar. Äntligen var det någon från det röda laget som åkte ur spelet. Plötsligt blänkte något till ungefär en kilometer från vår position. Ett svärd!
- Jag ser dem...de är en kilometer däråt, ropade jag ner till de andra och pekade mot slaget. Jag klättrade ner igen och började gå åt nordöst där slaget höll hus.
- Varför ska vi hjälpa dem? frågade Jane irriterat, men hon följde ändå efter oss. Hon ville antagligen inte vara ensam...fegis!
- De är i vårt lag, sa TheBeetle irriterat och Jane suckade. Vi ökade takten och började jogga mot slaget. Tillslut kunde vi höra skrik, skott och ljudet från stål som möter stål. Jag såg på Anthony, han tog loss sin yxa från bältet...redo för ett slag. Jag följde hans exempel och tog upp mina knivar ur skidorna samtidigt som The Beetle tog loss sitt svärd och Jane motvilligt tog fram sin dolk...allavarligt? Kunde hon inte hitta ett bättre vapen? Vi sprang rakt in bland alla blå och röda...de var verkligen många. De blåa måste ha samlat sig och sedan blivit attackerade av de röda. Jag kastade genast min kniv i en röding som tänkte skjuta en av oss...till min förvåning var det Andrew som hade varit bytet. Han log tacksamt åt mig och tog upp min kniv från marken när den röda försvann.
- John Swales är ute ur spelet. 29 spelare kvar. Han sprang fram till mig och gav mig min kniv.
- Tack...varför är alla här? frågade jag och duckade undan från en pil.
- Jag samlade ihop alla men de röda hittade oss, sa Andrew med en suck och skar halsen av en röd som hade tänkt hugga mig med sitt svärd.
- Nu är vi kvitt, sa han med ett leende. Plötsligt blixtrade allt till och allt jag kände var smärta. Något ryckte till i min mage och jag föll till marken. Jag hörde att Andrew skrek åt den som hade huggit mig i ryggen...men det lät som om han stod flera kilometer från mig. Allt blev svart och jag försvann från spelet. Allt pep och det blixtrade framför mina stängda ögon...men jag kunde ändå uppfatta ljuset. Det sista jag hörde var ett långt pip innan allt blev ljust och jag kom tillbaka till skogen igen.
Cricket
Jag såg hur Chris försvann för ett tag, jag hann inte se hur hon blinkade tillbaka till spelet eftersom en väldigt envis och irriterande rödis attackerade mig gång på gång.
- Jävla brud, vad gör du här? hånskrattade han och gjorde ett utfall med sitt svärd (som såg precis ut som mitt förresten). Återvänd till köket och gör mig en macka!
Sexistjäkel. Jag ville inte ens slåss med honom, så illa tyckte jag om honom. Så jag hoppade bara undan för hans klinga och försökte hålla mig borta.
Men han följde efter mig, hånade mig för att jag var feg.
- Lägg av med det där, det kommer inte att sluta bra för dig, morrade jag och stannade till slut.
- Vad ska du göra? Gråta mig till döds?
Något i trädet ovanför honom rörde sig. Människan i den blåa uniformen såg inte ut att vara särskilt bekväm med att sitta uppe i ett träd, men så viftade han med ett svart automatgevär. Jag visade det inte, men gjorde mig beredd att ta emot det.
- Vad sägs om att jag dödar dig här, och detjar dig i verkliga livet, sötnos?
Det svarta geväret slängdes i en svag båge mot mig, jag blev tvungen att ta ett steg mot snusket från det röda laget för att ta emot det.
Men det var det värt. Minen killen fick då han såg eldvapnet i mina händer var ovärderligt. Jag log brett mot honom och lade geväret bekvämare i händerna, och trots att killen började springa och skrika på hjälp så sköt jag en skur skott i hans rygg tills han föll ner till marken. Det var inte hans enda liv, så medan han respawnade så sköt jag några andra, men såg till att ha skott kvar tills han levde igen.
- Brendan Willoughby är ute ur spelet. 27 spelare kvar.
Bara sju kvar. Jag räknade snabbt de röda ... 13 personer. Det var färre. En person färre.
- Bra skjutet, du har en stadig hand! sa Mac som hoppade ner från trädet med en till kulspruta i sitt grepp.
- Tack, log jag.
- PacMac is in the house, bitches! ropade Mac plötsligt och började skjuta vilt mot folkmassan.
De blåa påverkades inte, men flera röda började blinka och vissa av två av dem kom inte tillbaka till spelet.
25 personer, 11 röda.
- Bra idé! ropade jag över skotten och följde snart hans exempel.
Det var tyvärr inte så effektivt på dem som hade fler än ett liv, eftersom kulorna gjorde lite skada när de sköts så vårdlöst och okoncentrerat.
- Fan, min ammunition är slut! fnös jag och slängde ifrån mig vapnet.
Jag drog mitt svärd, men när jag tänkte springa ner för den lilla upphöjningen i marken som gav mig och Mac bättre syn över slagfältet, så grep han tag i min arm och drog mig tillbaka.
- Här.
Han räckte mig sitt vapen och drog mig mot sig.
- Ju längre de flimrar när de respawnar desto mindre liv har de, väste han innan han släppte mig och började springa in mellan träden.
- Hur fan ska jag se skillnaden bland allt bråk då? röt jag till hans rygg.
- Du lär dig!
Whatever. Jag såg hur en från blåa laget försvann från spelet, svor högt och siktade på nacken av rödisen som hade dödat henne.
- Britney Cartwright är ute ur spelet. 24 personer kvar, sa mansrösten innan jag pepprade rödisens nacke och hon försvann.
- Abigail Daniel är ute ut spelet. 23 personer kvar.
10 röda. 13 blåa. Komigen, laget bara två till! Jag såg hur Chris och någon av tvillingarna högg ner en röd. Yes! Fantastiskt!
Men en ur mitt lag slogs ihjäl av en röd, det som verkligen förbannade mig var att den blåa hade varit en ung tjej och den röda var en robust kille som kastade huvudet bakåt och skrattade då hon försvann.
Så jag sköt honom i strupen.
Men det räckte inte. När han blinkade tillbaka till spelet (jag såg nu hur lång tid det tog, han hade nog bara ett liv kvar) fick han syn på mig och började gå mot mig med hat i blicken.
Jag tryckte på avtryckaren, men vapnet klickade. Helvete! Jag slängde det ifrån mig och började springa, in mellan träden. Killen var kanske stor, men han följde efter mig och var förvånansvärt snabb. Jag såg mig förtvivlat omkring medan jag sprang, ett vapen en bomb, något!
Nej. Jag hade bara mitt svärd. Dåså.
Killen stannade direkt då jag stannade. Han var inte som den där Brendan som var alldeles äcklig, utan han log bara hånfullt och verkade vara säker på att vinna. Långsamt drog jag fram mitt svärd, utan att släppa honom med blicken. Han hade själv ett vapen på ryggen, men verkade tro att han inte skulle behöva det.
Han kastade huvudet bakåt igen och skrattade ett skratt som tydde på att jag var dömd och bara löjlig för att jag ens försökte försvara mig.
Jag svalde hårt ner rädslan och ställde mig med benen bredare isär för att vara stadigare.
Men jag skulle inte behöva kämpa mot honom. Killens skratt avbröts tvärt, och han höll framlänges med ett knivhandtag i uppstickande ur hjässan.
Flera meter bakom honom stod Chris, lite förvånad över sin fullträff. Jag andades lättat ut.
- Thank you!
Hon var lite andfådd, höjde sedan blicken och log.
- You're welcome.
Plötsligt försvann tyngden från svärdet från min rygg och den andra kniven i Chris' hand.
- Spelet är över. Det blåa laget har vunnit, sa mansrösten likgiltigt och lyckliga rop hördes från gläntan jag och Chris just lämnat.
________________________________________________________________________________
Förlåt för den dåliga uppdateringen, det var mitt fel! :'( Jag hade världens skrivkramp :o Hoppas det blev bra i alla fall ^^ Kommentera!
//Fjompen:)
No comments:
Post a Comment