Jag vill dö som en gamer - Kapitel 27

Cricket 


   - Vad i ...?
Chris backade långsamt och ställde sig bakom mig och Mac, men drog ändå fram sina knivar för att vara beredd.
Mac verkade vara mållös, medan jag glodde med minskande hopp. Framför oss stod ... vi. Exakta kopior av oss, samma längd och kroppshållningar.
   - Visste inte att jag var såhär snygg, viskade Mac.
Den Mac som stod vid sidan av mig och inte framför mig, vill säga. Jag tog fram mitt svärd, samtidigt som den andra jag, min spegelbild eller skugga, gjorde detsamma.
   - Det här är nog den mest genialiska bossfighten någonsin, fortsatte Mac som verkade mer imponerad än skrämd.
Idiot, hur kunde man vara lugn när det här hände?! Vi började långsamt backa, medan de andra tre kopiorna i precis samma takt gick emot oss för att behålla samma korta avstånd.
   - Jag tycker vi försöker förhandla, sa Mac i skämtsam och lite ironisk ton som om han visste att det inte skulle fungera.
Då drog falska Mac fram något enormt silvrigt eldvapen och riktade det mot oss. Ett lågt ljud lät oss veta att vapnet laddades upp och en enorm stråle utav ljus avfyrades mot Mac i nästa sekund.
Jag skrek högt, rädd för att förlora Mac och vapnets stråle som var någon centimeter ifrån mig.
Bråkdelen av en sekund senare hade de andra två anfallit mig och Chris. Jag tittade skrämt på Macs livlösa kropp och skrek hans namn samtidigt som den andra jag kastade sig över mig och tryckte en metallstång mot min strupe. Det hårda trycket mot halsen blockerade min andning och fick huvudet att dunka, jag kände att syret tog slut.
   - Cricket! skrek Chris till sidan om mig.
Jag såg i ögonvrån hur hon hoppade undan för den andra Chris' knivar.
Jag tittade in i den andra Crickets ögon, mina ögon. De var lugna, oberörda och munnen log svagt. Inte nog med att de inte hade fått till mig rätt, de hade gett mig världens knäppaste vapen. Skulle jag dö i ett spel, av en metallstav?! Aldrig, jag skulle dö som jag hade fötts: skrikande och täckt med blod.
Våldsamt stötte jag mig själv ifrån mig, tvingade henne ner på golvet där även Mac låg, fortfarande utan att röra sig. Varför försvann han inte? Eller hade han inte dött?
   - Mac! ropade jag.
Den andra Mac blängde på mig och tog riktiga Mac i kragen, slängde honom upp på axeln som om han var en docka och började gå iväg.
   - Nej!
Jag drog fram mitt svärd och skar av halsen på den andra Cricket, hon fick inte vara i vägen nu.
   - Cricket! skrek Chris igen, som hade blivit tvingad in i ett hörn av sig själv och brottades nu för att inte bli huggen.
Hon behövde hjälp, det var knappt hon stod på benen. Men Mac försvann in bakom hörnet ... Och den andra jag hade inte dött. Hon reste långsamt på sig igen, blodet rann ner för halsen. Nej. Inte nu. Jag ville inte välja ...
   - CRICKET! kastade Chris.
Precis då, i bråkdelen av en sekund, kände jag hur något varmt och strävt lades mot min hand och tryckte den hårt men samtidigt lugnande. Men det fanns ingen i den.
I alla fall inte i spelet ...
Mac. Han var okej.
Jag högg den falska och ännu lite svaga Cricket i ryggen igen, så att hon föll ner på knä. Den här gången hade jag siktet inställt på den falska Chris' rygg.


Chris


Jag...eller den...saken som skulle föreställa mig trängde in mig i ett hörn och jag kände plötsligt hur hälsan började lämna mig konstigt fort.
 Mina ben kunde knappt bära mig vilket fick den andra jag att flina retsamt åt mig. Okej hon var inte precis som jag, tydligen såg hon bara ut som mig.
 Hon höjde sina knivar för att skära av min hals men plötsligt tog någon tag i hennes hår och hon skrek när Cricket drog till så att hon föll till golvet. Jag märkte att Mac var borta men jag hann inte fråga om det eftersom den andra jag lyckades komma upp på fötter och blängde ilsket på Cricket.
- Som vanligt ska du gömma dig bakom andra, sa den andra jag hånfullt och såg på mig. Jag stod stum kvar och stirrade tillbaka på henne.
- När ska du lära dig att ta hand om dig själv? skrattade hon elakt och Cricket gjorde ett utfall med sitt svärd mot hennes huvud men Chris hoppade undan med ett retsamt flin. Med en sista blick på mig sprang hon iväg och försvann med ett skratt. Cricket tänkte springa efter men jag stoppade henne.
- Hon kommer tillbaka, sa jag och stirrade efter henne. Eftersom hon var jag...eller nåt...kunde hon mina svagheter och tänkte använda dem mot mig, men jag antog att hon inte hade de svagheterna så jag hade ingen aning om hur jag skulle slå henne.
- Är du okej? frågade Cricket och plötsligt gav benen vika och jag föll ner på knä. Mina ben hade gett upp...jag behövde verkligen hälsa. Bara den lilla dunsen när jag föll ner på knä fick mig att förlora en del hälsa till. Var det så här spelskaparna tänkte straffa mig? Genom att ta hälsa från mig för minsta lilla? Jag måste erskänna att de var ganska smarta, ingen skulle bli misstänksam över det här. Jag tappade hälsa, vad var det för konstigt med det?
 - Shit hur mår du egentligen? Så mycket skadade hon dig väl inte? utbrast Cricket och drog upp mig på fötter. Jag fick lov att stödja mig mot henne för att inte falla igen.
 - Det är spelskaparna, de tar hälsa från mig för minsta lilla duns och slag, sa jag med rädsla i rösten. Jag skulle dö, hur skulle jag klara mig?
- Kom igen vi måste få dig till ett säkert ställe, mumlade hon och började släpa iväg mig.
 - Gå till ett sånt där runt rum, där är vi säkra från bomberna, sa jag och hängde med så gott jag kunde.
 Hon nickade och såg sig om över axeln.
- Vart är Mac? frågade jag när jag plötsligt kom ihåg att han inte var här...vad hade hänt med honom?
 - Hans klon släpade iväg honom, han kan inte ha varit död eftersom han inte försvann, sa hon och jag kunde ana oron i hennes röst. Jag förstod inte varför hon brydde sig om honom, han var en hackare...och elak.
- Borde vi inte gå efter honom? frågade jag trots mitt hat och hon skakade på huvudet.
 - Då skulle du dö, han klarar sig säkert fint..., det hördes att hon tvivlade på sina egna ord men hon vände inte om för att springa efter honom.
 Ärligt talat blev jag lättad över att hon inte tänkte lämna mig, jag tyckte att Mac kunde klara sig själv...varför skulle jag hjälpa honom?

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det blev kort men jag hinner inte skriva mer och tänkte att det kunde vara bra om det publicerades... :/
Vad tycker ni om klonerna då??? :) (Fjompens idé) XD Jag gillar dem... :P
KOMMENTERA!!! XD (ni har plötsligt blivit lite dåliga på det...men tack för kommentaren vi fick på ett kapitel för ett tag sedan!!! XD
 Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^^


Hoppas det blev bra! ^^ Kommentera! :D
//Fjompen:)