Chris
Jag hörde ett svagt pipande...vart kom det ifrån? Det kom från gången till höger om mig och pipandet blev bara högre och högre och ett blinkande rött ljus började förflytta sig mot mig. Jag såg hur gången kortades av del för del på grund av att öppningar sänktes ner i golvet. Jag stod som förstelnad, fast jag visste att jag borde springa. Det var som i labyrinten när jag hade råkat gå in i ett näste full av monster, men då hade Anthony varit där och släpat bort mig. Nu var jag ensam och allt jag gjorde var att stirra på ljuset som närmade sig mig mer och mer.
Plötsligt kände jag en lätt vibrerring i golvet under mig och gången framför mig började saktas stängas. Pipet var verkligen högt nu och jag lyckades vända mig om för att se om de andra utgångarna också skulle stängas, och det gjorde de. Jag skulle omöjligt hinna ut....men så märkte jag att det röda ljuset och pipandet stannade inne i de förseglade gångarna. Vad var det som hände egentligen?
Först hördes inget annat än det svaga pipande ljudet bakom väggarna, men plötsligt fick en rad av explosioner golvet att skaka så att jag tappade balansen och tog några steg bakåt. Plötsligt fanns det inget som jag kunde luta hälarna mot och jag märkte att jag stod i staketet och vinglade bakåt mot det stora tomrummet under mig. Varför stod jag i staketet? Borde inte staketet hindra mig från det här?
Jag försökte luta mig frammåt men allt jag lyckades göra var att vifta med armarna, men det hjälpte inte...det gör det aldrig. Jag föll bakåt rakt ner i tomrummet. Jag försökte förtvivlat hitta något att ta tag i och hindra fallet, men allt jag kände under mina fingrar var en slät vägg. Skulle jag dö nu?
Tydligen inte för jag landade plötsligt på ett hårt golv och smärtan blixtrade igenom hela kroppen på en gång. Jag kippade efter luft och kände hur hälsan lämnade mig, men lite hälsa fanns kvar, men nu räckte bara ett litet slag och jag skulle dö. Just ja, jag var fast i ett stort hål också!
Jag gick runt i hålet för att se om jag kunde hitta en väg upp, men det gick långsamt på grund av bristen på hälsa. Var staketet bara ett slags hologram? Varför hade jag fallit rakt igenom det? Det var antagligen spelskaparna som hämnades. De fick det att se ut som ett litet problem i systemet...inget misstänksamt alls. De hade säkert jätte kul nu där de satt och såg mig leta efter en väg upp som inte fanns. Jag var verkligen fast här....jag kunde inte ta mig upp. Om någon hittade mig var jag verkligen död!
Med en irriterad suck satte jag mig ner med ryggen mot väggen. Jag var så svag, jag orkade inte ens gå. Fast vart skulle jag gå?
Jag hoppades att tvillingarna skulle hitta mig först, eller kanske Cricket...jag hoppades att hon inte skulle döda mig om hon hittade mig...men ärligt talat var jag inte helt säker. Jag ville lita på henne, men jag visste inte om jag kunde det.
*
Det var inte deras steg som varnade mig, det var deras röster. Jag kunde höra att de var två stycken, en kille och en tjej, men jag kunde inte höra vilka de var eller vad de sa. Jag satt blickstilla för att inte ge ifrån mig något ljud för att inte bli upptäckt.
Deras steg var ljudlösa precis som mina och om de inte skulle ha pratat skulle jag inte ha vetat att de var där, men lite tur skulle man väl få ha?
Plötsligt kikade ett ansikte ner i hålet jag satt i. Till min förvåning märkte jag att det var Cricket!
Hon lutade sig mot staketet vilket fick mina misstankar att förstärkas. Spelskaparna hade placerat mig här med flit, det var mitt straff, eller ett av mina straff antagligen. Tur nog hade jag min mantel på mig som fick mig att smälta in i bakgrunden och bli osynlig.
Jag fick lust att ropa "här är jag" men så kikade ett annat ansikte ner i hålet....hackaren! Jag höll tyst och såg till att inte röra mig, en rörelse skulle avslöja mig.
- Vad gör du? Frågade hackaren lite irriterat. Jag kunde höra dem nu, deras röster studsade mot väggarna ner till mig.
- Jag tyckte....det såg ut som..., hon avbröt sig själv med blicken fäst på mig.
-Chris? "shit!"
Cricket
- Du är dum om du tror att jag gjorde det för kul skull, sa Mac irriterat åt min långa tystnad. Jag visste att det skulle få dig att koncentrera dig på spelet, det var därför jag gjorde det.
Hur många gånger hade han försökt skylla ifrån sig på de här fem minuterna? Mer än vad som var nödvändigt, definitivt. Jag kunde inte undgå att le för mig själv medan vi närmade oss ett djupt hål i mitten av ett vitt rum.
Det underliga nog var att jag fortfarande var medveten om min riktiga kropp i stolen. Det var som när man drömde, men var medveten om att allt var en dröm och kunde kontrollera allt som hände. Jag såg nu hur fejk och onaturligt Macs ansikte var, hur kantiga linjerna verkade jämfört med verkligheten trots att de var mjuka. Jag avgjorde att han såg mycket bättre ut i verkligheten och suddade genast bort leendet vid den tanken, så att han inte trodde jag hade kul åt det hela.
- Vi måste hitta några att eliminera, muttrade Mac för att byta samtalsämne.
Jag grep tag i metallräcket som skyddade en från att falla ner i det mörka gapet och lutade mig ner för att se om det fanns något där. Jodå.
- Vad gör du? sa Mac otåligt och lutade sig fram han med.
- Jag tyckte ...
Hon var otroligt skrämd och stirrade på mig med ögon som nästan såg ut att lysa i mörkret. Det måste ha varit Macs närvaro som skrämde henne, var hon en av dem som inte litade på hackare? Hon litade antagligen inte på någon utom de där två knäppskallarna som slogs om henne som katter om fisk.
- Chris? sa jag.
Hon svarade inte, fortsatte bara att stirra som om hon inbillade sig att hon var osynlig.
Jag vände huvudet mot Mac som stod nonchalant lutad mot räcket och såg ner på Chris som en uttråkad tonåring tittade ner på apor på zoo. Jag tänkte ännu en gång på hans kyla då han bara ville hjälpa en person och inte alla ... Varför gjorde han så?
- Vi måste hjälpa henne upp, sa jag och fick till en bestämd ton.
Mac reagerade inte först, men ställde sig sedan rak och gav mig en ironisk blick. "Nej, det måste vi inte. Men jag gör väl det om du vill."
- Stanna där du är! ropade Mac till Chris och jag kunde se ett svagt flin gömt på hans läppar.
Sedan blinkade han bort som en glitch.
- Hur kan du lita på honom egentligen? hörde jag Chris' lite försvagade röst nerifrån. Eller dejtar ni som de säger på nätet?
Hon var irriterad. Det kunde jag höra. Nu verkade hon försöka psyka mig för att jag var "vän" med Mac, men det var orättvist. Hon behövde inte rikta sin ilska mot mig då det var Mac som var elak mot henne.
- Chris, jag tänker inte gå in på varför jag litar på honom, för jag vet inte själv! ropade jag. Men jag tänker få dig upp hit och sedan måste vi hålla ihop för att klara oss till finalen!
- Men sen då?! ropade hon. Vad ska vi göra i finalen?! Tänker du döda mig och tvillingarna? För jag tänker inte döda dem!
- Chris, jag tänker inte döda någon mer, okej?!
- Nähä?! Ska Mac göra det åt dig eller?
Just då dök han upp igen precis där han hade stått innan och knöt fast änden av ett tjockt rep vid metallstången. Sedan slängde han ner repet till Chris.
- Jag kommer att dö om jag halkar av! ropade hon.
- Halka inte av då! beordrade Mac. Här!
Jag såg hur han slängde ner en metallisk behållare till Chris, som istället för att fånga den lät den slå i golvet och kröp sedan fram till den.
Hur låg hälsa hade hon egentligen? Vart var hon någonstans i verkligheten? Mittemot mig? Jag kunde inte se henne, dels för att jag inte fick öppna ögonen alldeles för mycket. Då skulle jag förlora kontrollen igen.
- Tack!
Tydligen hade hennes hälsa gått upp, för hon slängde den tomma behållaren över axeln och började klättra upp för repet.
- Vi måste prata sen, mumlade Mac i mitt öra, så nära att jag blev tvungen att ta några steg bort.
Vi behövde inte alls prata sedan. Inte om det gällde Chris eller dödandet av andra spelare. Jag tänkte inte ta livet av flera människor i spelet, speciellt inte när jag inte visste vad som hände med dem efteråt. Varför skickades de hem direkt efter att de dött? Vänta ... Nu skulle jag kunna se det. I verkligheten. Kanske, jag hade bara sett Mac till sidan om mig, ingen annan.
Chris var nu så nära att jag sträckte ut handen för att hjälpa henne upp den sista biten. Hennes ögon blixtrade mellan min hand och metallräcket, och underligt nog valde hon min hand. Hade jag varit hon hade jag lätt tagit metallräcket, även om det inte kunde dra upp mig så var det garanterat att det skulle finnas kvar och inte försvinna, som någons hand kunde göra.
Mac, som ännu en gång var lite hårdhänt, grep tag i hennes tröja på ryggen och hjälpte henne upp nästan som om han tog upp en väska.
- Aj! fräste hon då hon landade på golvet.
- Sorry.
- Den där äckliga drycken skulle inte skada just nu, min hälsa är under marknivå, muttrade hon medan hon borstade av sig.
- Vi är alla under marknivå, sa Mac cyniskt.
Jag skrattade till, men vi alla tystnade och stod fullkomligt stilla då steg började närma sig mot oss. Det här var inte tvillingarna, såvida de inte format en allians. Det var många fler fötter än fyra.
________________________________________________________________________________
Ännu ett kapitel! ^^ Vad ska hända? :P Vad tycker ni om Mac och Cricket? ^^ Tror Mac blir mer och mer otålig när det gäller allt det här ... o.O
Kommentera!
//Fjompen:)
No comments:
Post a Comment