Chris
Så jag fick panik och släpade bara in dem i rummet som de hade vaktat...men vad skulle jag gjort då? Det låg ju sju medvetslösa människor vid mina fötter som nästintill styrde mitt liv...jag fick helt enkelt lov att betala priset för mina handlingar. Jag antog att de inte skulle skada mig så att någon märkte det, men i spelet...där var jag säkert körd.
Anthony hade rätt, det fanns ett kontrollrum här, och det var just det rummet jag släpade in spelskaparna i. Rummet var ganska stort och väggarna kantades av bord fulla med knappar och spakar i alla färger. Eftersom jag inte fattade vad allt var till för bestämde jag mig för att helt enkelt sätta mig vid ett vandligt tagentbord och en mus som inte alls passade in bland allt annat, men de visste jag i alla fall hur de funkade.
Stolen var svart och såg ut som en helt vanlig datastol...men det fanns ett problem...jag kunde inte se någon dator. Varför hade man ett tagentbord och en mus när det inte fanns någon dator?
Efter att ha suttit och sett mig förtvivlat omkring bestämde jag mig för att testa röra på datormusen. Genast blinkade en stor ruta på väggen till framför mig och orden Game over lyste rött på den svarta rutan. Under orden blinkade ett annat ord fram och en mindre vit ruta. Password...jag hade inget lösenord...men jag kunde ju testa i alla fall. Jag tänkte efter men jag kunde inte komma på något som skulle passa.
Det verkar alltid svårare än vad det är.
Anthony hade sagt det i labyrinten när väggen hade skilt oss från gruppen. Jag had trott att man behövde översätta orden på tavlorna för att något skulle hända, men då hade Anthony bara tagit tag i dem och lyft bort dem. Tänk om det var samma sak nu...att det verkade svårare än var det var.
Efter några sekunder bestämde jag mig och skrev in orden Game over i rutan och väntade med hjärtat i halsgropen.
Till min lättnad blinkade skärmen till och flera olika mappar poppade upp på den svarta och blodiga skärmen. Wow spelskaparna var verkligen idioter...
Jag hittade en mapp som hette Map och klickade på den. Flera olika bilder kom upp som antagligen skulle föreställa kartor, men jag fattade ingenting. Orientering hade aldrig varit min grej...jag kunde helt enkelt inte tyda kartor.
Jaja Andrew fick lösa det där, jag var bara här för att hämta kartan, han fick tyda den. Så jag klickade på skriv ut och började leta efter skrivaren. Det var svårt att hitta bland alla knappar och bord. I mitten av rummet stod det ett till bord som såg ut att vara skapad för att man ska kunna lägga sig ner på det. Det var gropar i det och det stämde överenns med människokroppen....vad var den till för? Där gropen för huvudet verkade vara, satt det tre metallstänger som man kunde fästa runt huvudet och under dem satt det små blåa lampor. Själva bordet var grått och på platsen där handlederna och vristerna antagligen skulle vara verkade man kunna spänna fast en med hjälp av liknande metallstänger som satt vid huvudet, men de här var utan lampor....vad var det här för något egentligen?
Piiiiiip!
Ljudet väkte mig ur mina tankar och jag fick syn på en skrivare i andra sidan av rummet som blinkade och pep. Kartan var utskriven!
Jag ville undersöka apparaten lite mer, men så märkte jag att spelskaparna började röra på sig så jag stängde snabbt ner datorn och sprang ut ur rummet med kartorna i handen.
*
- Du lyckades! utbrast Andrew glatt när jag återvände till rummet och slängde kartorna på hans säng. Anthony hade inte kommit tillbaka ännu...men Andrew rapporterade att jag hade kommit tillbaka med kartorna så han skulle säkert komma snart.
- Så är ni typ...du vet..., sa han plötsligt allvarligt och såg frågande på mig.
- Vad menar du? frågade jag...helt ärligt så förstod jag inte alls vad han pratade om.
- Du och Anthony! sa han menande och jag anade ett svagt flin...ibland var de faktiskt skrämmande lika...speciellt när Andrew flinade, då liknade han verkligen sin bror.
Självklart rodnade jag som alltid...vart fanns mitt pokerface när jag behövde det?
- Ääääh, var allt jag kunde få fram och jag lät verkligen som en idiot. Andrews flin blev större men det var fortfarande svagt...som om han försökte dölja det. De var ganska olika egentligen han och hans bror, Anthony skulle aldrig gömma sitt flin, men Andrew skulle tydligen det.
- I'm back, sa plötsligt en välbekant röst bakom mig och jag hörde hur dörren stängdes.
- Så vad pratar ni om då? frågade Anthony och jag gömde mig bakom mitt hår för att dölja min rodnad.
- Inget speciellt, sa Andrew frånvarande och ryckte på axlarna. Det svaga flinet var borta och han såg allvarlig ut igen.
- Så hur lyckades du få tag i kartan? frågade Anthony och satte sig ner på sängen bredvid sin bror som var i full färd med att syna igenom kartorna.
- Jo jag...stötte på några vakter....så jag...slognerdemsläpadeindemikontrollrummetochskrevutkartanfråndatornsedansp...., rabblade jag men Anthony avbröt mig.
- Vänta va? Är du snäll och tar det där igen vi hörde inte ett skit av vad du just sa! sa han allvarligt och de båda höjde på ögonbrynet. Jag tog ett djupt andetag och berättade vad som hade hänt och vad jag hade sett i kontrollrummet. Långsammare den här gången så att de skulle höra, men ändå snabbt!
- Så du slog ner dem?...The lion is back! sa Anthony triumfierande och skrattade.
- Det här kommer betyda problem för dig men vi kan inte göra något åt det nu, sa Andrew allvarligt och slog till sin bror och sa att det här inte alls var något att skratta åt.
- Hon kanske blir skadad, bryr du dig inte om det eller? sa Andrew irriterat och Anthony slutade omedelbart att skratta.
- Självklart gör jag det, röt han ilsket.
- Men visa det då istället för att sitta där och skratta som om allt vore ett skämt! Det här är allvar Anthony, röt Andrew tillbaka och Anthony ställde sig ilsket upp och blängde på sin bror.
- Jag vet att det är allvar! röt han och Andrew ställde sig också upp.
- MEN VISA DET DÅ FÖR EN GÅNGS SKULL!, skrek han och jag stod som förstelnad på min plats. Bråkade de? Bråkade tvillingarna?
- VÄX UPP NÅN GÅNG! SLUTA BETE DIG SOM EN FEMÅRING, DET MÄRKS VERKLIGEN VEM AV OSS SOM ÄR ÄLDST! fortsatte Andrew och det var tydligen droppen för Anthony för han höjde näven för ett slag men då skrek jag så högt jag kunde bara för att få stopp på dem. Tydligen funkade det för Anthony sänkte förskräckt näven och de båda såg både förvånad och förskräckt på mig. Mitt skrik dog ut och jag lämnade rummet utan att besvara deras frågande blickar.
Om de skulle bråka ville jag i alla fall inte vara i samma rum!
Jag undrade om Cricket var okej...hon borde ha kommit tillbaka nu! Jag tyckte att hon borde få veta allt det här hon med...varför skulle jag inte varna henne?
Så jag gick helt enkelt till hennes rum och knackade på. Så mycket hade hänt på så kort tid, det var som om hon hade varit borta i flera dagar...så kändes det i alla fall.
Cricket
- VA?!
Jag glodde på Chris utan att kunna tro det hon sa till mig, ögonen kändes så spända att jag trodde att de skulle ramla ur skallen vilken sekund som helst.
- Ja, nickade hon med ett svagt flin.
- Sju vakter? Hur i helvete gjorde du det?
- Det var som om ... som om jag nästan var i spelet, du vet när någon där tänker attackera och man vet bara automatiskt hur man ska parera och slå tillbaka?
Jag nickade vagt eftersom jag inte hade slagits så mycket i spelet, mest skjutit folk. Vi pratade lite kort om superkraften, lite glada åt det här faktumet. Men så kom hon in på allvarligare ämnen, och jag mindes direkt vad det var som försiggick.
- Inne i det där rummet, det fanns något bord där, utformat så att man skulle ligga där. Med en sån där grej de har på stolarna, en blå, du vet?
- Ja, sa jag i en ton som bad om fortsättningen.
- Det fanns typ metallgrejer till för att hålla fast folk. Cricket - får jag kalla dig Cricket? - jag gillar verkligen inte det här. Fick du reda på något då? Jagade dom dig?
- Nej, men jag stötte på Mac. Han ... han sa att det inte fanns några vinnare i det här spelet. Bara förlorare.
Jag nämnde inte hans erbjudande till mig eftersom jag visste att det skulle sänka Chris' tillit. Återigen tänkte jag på Macs underliga löfte, att rädda en person. Varför just jag och varför skulle han rädda någon? Varför inte rädda alla på en gång? Varför inte berätta allt det här för polisen?
Plötsligt insåg jag att jag inte alls borde lita på Mac. Även om det han sa var sant, så var det inte riktigt normalt att en människa bara ville rädda en av 39 oskyldiga ungdomar.
- Makes sense, sa Chris, jag tvivlar på att det här är säkert längre. Jag är faktiskt hundra på att det här är allt annat än säkert.
Egentligen kunde vi väl bara ringa polisen? Men hade vi några bevis? Inte vad jag kunde komma på. Enligt Mac hade Mels död sett ut som en hjärtattack, inga misstankar var riktade mot Game Over.
- Jag är säker på en sak i alla fall, suckade jag uppgivet, säker på att allt hopp var borta.
- Vad?
- Vi får inte dö inom spelet. Något får mig att tro att det är mer verkligt än vad de får det att se ut som.
_______________________________________________________________________________
Min del sög folks, ni märker att jag är bättre på relationer mellan folk än actionscener och sci-fi. Men det får man leva med xD
Vad tycker ni nästa story ska bli? Vad vill ni läsa? :)
//Fjompen:)
Så...min del blev lite rörig...men det fick duga helt enkelt...jag kunde inte fixa något bättre just nu!!! :P
Vad vill ni läsa sen då??? :) Fantasy...något som liknar det här...vad vill ni ha??? :)
KOMMENTERA!!! XD
//Bokberoende :P
No comments:
Post a Comment