Chris
Vi pratade inte så mycket mer...vi alla var trötta...i alla fall jag....jag sov igenom resten av den lediga tiden fram tills nästa level skulle starta....jag lämnade bara mitt rum för att äta. Tvillingarna var plötsligt väldigt spända och hårda mot varandra...vad hade hänt egentligen? Nu när de inte var irrterande och dryga längre förstod jag att fast de hade varit så dryga hade jag gillat dem på grund av det...de var roliga...fast på ett drygt sätt. Jag saknade dem...
-Så hur tror du att leveln kommer se ut den här gången då? frågade Andrew när vi tre var på väg till spelrummet eller vad vi nu ska kalla det. Det var dags att skickas in i spelet igen...och jag var livrädd över vad som väntade mig. Vad skulle de göra med mig nu när jag hade slagit ner sju av dem? Jag var körd...jag var verkligen körd.
- Jag vet inte...vi har varit i en skog och i en labyrint...vem vet vad som väntar oss, sa jag och ryckte på axlarna.
-Jag vet vad som inte väntar oss i alla fall...en skog och en labyrint, sa Anthony med ett flin och Andrew suckade bredvid mig.
-Haha jätte kul, sa jag ironiskt.
- Tack så mycket unga dam, sa Anthony med en snobbig röst och kysste min hand, vilket fick mig att rodna så jag gömde mig snabbt bakom mitt hår igen. Fast jag inte riktigt såg honom visste jag att han flinade åt mig.
- Anthony kan du inte bara låta henne va? Man ska inte leka sådär med folk, sa Andrew plötsligt hårt och blängde på sin bror. Nej...snälla bråka inte nu!
- Tror du att jag leker med henne? sa Anthony irriterat.
- Du sa samma sak om den förra och vad hände då? Du tappade intresset och krossade hennes hjärta, sa Andrew allvarligt och jag kände mig ganska inklämd mellan dem...och förvirrad. Vad pratade de om.
- Åh se inte sådär på mig Anthony...det hjälper inte längre, fräste Andrew och jag såg frågande på honom.
- Chris du borde hålla dig borta från honom, sa han allvarligt och jag kände mig ännu mer förvirrad.
- Så lät det inte förut, utbrast jag fast jag förstod att jag borde hållit tyst så att samtalet skulle dö ut.
- Då trodde jag faktiskt att han menade allvar med det här, snäste han och tog några snabba steg så att han kom ifrån oss.
- Chris..., började Anthony men jag avbröt honom.
- Inte nu Anthony...jag behöver inte ännu mer att tänka på just nu, sa jag och gick in i spelrummet som vi tydligen hade kommit fram till.
Menade Andrew att Anthony bara lekte med mig? Hade jag haft rätt från början? Jag var så förvirrad...men jag orkade inte tänka på det nu...han fick förklara senare!
Den här gången fick vi ingen information...vi fick sätta oss i stolarna sedan skickades vi rakt in i spelet. Det kanske inte fanns någon information helt enkelt!
*
Det var verkligen vitt och blänkande. Rummet jag stod i var ganska stort och runt. I mitten av rummet fanns inget, om man inte räknar ett stort svart hål med metallstaket runt sig som en sak. I mitten av hålet svävade en liten rund plattform som gav ifrån sig blå rök. Det här var verkligen coolt!
Jag gillade den här banan...men jag insåg att jag verkligen syntes bra med min mörka mantel. Jag önskade att jag kunde ändra färg på den...till vit, det skulle smälta in i bakrunden i den här leveln.
Jag undrade vad det fanns för en twist i den här banan då....labyrinten hade monstren...men vad hade den här?
Jag tog några steg frammåt och märkte att mina steg var helt ljudlösa, det var verkligen ett fint golv...men det var farligt. Om mina steg inte lät något så lät säkert inte de andras steg heller och det betydde att någon till och med kunde vara på väg mot mig nu. För säkerhetsskull vände jag mig om men det var tomt bakom mig. Rummet verkade vara ett slags centrum-rum för det fanns fyra gångar som ledde ut ur det runda rummet och alla vägar pekade åt den lilla plattformen. Gångarna hade runda hörn både i taket och där väggarna övergick till golv var det också rundat. När jag höjde blicken till taket märkte jag att rummet var format som en kupol. Taket var vitt och blänkande. Allt såg verkligen verkligt ut och jag farcinerades av hur duktiga spelskaparna måste ha varit...men så mindes jag att de inte alls var så snälla som de verkade och slutade ge dem komplimanger i huvudet. Jag menar...man säger ju inte till ens mördare att han har en fin mössa!
Cricket
Jag befann mig i ett ljudlöst ljust rum, hade bara mitt svärd och Mac var inte i närheten. Tystnaden sved i öronen, jag stod helt stilla för att höra om någon var i närheten.
Två gångar ledde bort från det här lilla rummet jag stod i. Jag försökte se om det fanns några redskap eller ledtrådar som gav mig rätt eller fel håll, men insåg snart att rummet var tomt. Vitt tak, vita väggar, vitt golv.
Dåså. Jag började traska mot den vänstra gången. Mina steg var nästan ohörbara, det var som om jag svävade någon centimeter över marken. Skulle jag gå långsammare och lyssna efter andras steg, eller skynda mig som en galning att hitta offer?
Vart var Mac? Han hade ju lovat att hjälpa mig. Eller var det finalen han menade? Om jag nu skulle komma till final.
Jag höll svärdet i beredskap och använde det som en spegel för att se om det fanns någon bakom mig. Bättre att vara försiktig. Det fanns tio personer kvar. Vi säger att jag inte skulle röra fyra utav dem, alltså var det bara fem som fick dödas. Det skulle bli underligt att döda Annie om inte någon annan gjorde det.
Men vänta. Hur skulle jag kunna döda någon alls nu? När jag visste att det antagligen var mycket allvarligare än att dö i ett dataspel.
Svärdet slog i golvet då min hand föll. Jag kunde inte döda. Inte mer. Jag ville inte skada någon på riktigt, även om jag visste att jag redan hade gjort det. Gjorde mitt ovetande mig oskyldig? Eller var jag fortfarande en ... mördare? Dog man verkligen på riktigt om man dog i spelet.
Det fick inte vara möjligt.
Ett rött ljus lyste upp korridoren jag gick i, jag såg mig förvirrat omkring. Strax hördes ett lågt pipande som ökade i takt tillsammans med det röda blinkandet.
Jag förstod att något var fel och svängde runt för att se vad det var som försiggick.
Till min förskräckelse såg jag hur öppningen som jag just gått igenom långsamt minskades, det var som om den långsamt sänktes ner i marken för att snart försvinna. Genom den kunde jag se att rummet jag nyss varit i inte blinkade rött och började springa dit.
Det var som om spelet hade märkt att jag rörde mig, ljudet blev högre och snabbare, utgången minskades fortare än innan.
Jag skulle dö nu. Jag var alldeles säker på det. Adrenalinet gjorde mig snabb men också klumpig, jag snubblade över mina egna fötter och föll ihop, precis framför utgången.
Fan. Vad skulle spelskaparna göra med mig? Skulle jag verkligen dö nu? Varför kunde jag inte röra mitt vänstra ben?
Jag hävdade mig upp på armarna och försökte krypa fram, men det kändes som om hela stället snurrade runt och blinkade. Var det så här det kändes att dö i det här spelet? Eller att dö överhuvudtaget?
Jag kände något underligt mot mina händer, något mjukt som trycktes mot dem. Sedan insåg jag att jag satt i en av de där fåtöljerna, uppkopplad i spelet men väl medveten om verkligheten tack vare skräcken.
En hand blixtrade förbi mitt ansikte och någon drog mig framåt, men samtidigt inte. Personen lyckades dra mig ur gången, jag kände kanten på öppningen strykas mot ryggen. Men även om jag var utom fara nu lyfte personen upp mig och bar bort mig så lång som möjligt i rummet och lade mig sedan ner i sitt knä.
Jag var medveten om det här, men kunde inte kontrollera mig inom spelet. Jag kunde se Macs oroliga ansikte, men samtidigt såg jag det ljusa taket i det verkliga rummet jag egentligen befann mig i. Jag var medveten om de båda världarna, utan att kunna kontrollera mig i någon av dem.
Panik. Gör något! Rör på något. Avgör vart du vill vara! Nej, spelvärlden släppte inte taget om mig, och verkligheten var för närvarande för att tränga bort den.
Mac grep tag i mitt ansikte i spelet och stirrade mig rätt in i ögonen.
- Ta det lugnt. Blunda.
Jag kunde inte. Spelvärlden lät mig göra det men mina riktiga ögon glodde envist ut i verkligheten.
- Cricket. Slappna av, allt blir bra.
Macs röst var stadig, men jag tyckte mig höra lite oro i hans ton. Verkligheten talade om för mig att en hand låg på min egen, och jag lyckades få ögonen att röra sig åt sidan. Macs riktiga ansikte var fridfullt och uttryckslöst, som om han sov. Det här hjälpte mig inte. Jag kände honom med kroppen i spelvärlden, och även hans riktiga hand i verkligheten.
Det var som om mitt huvud befann sig i verkligheten och kroppen fanns i spelet.
- Cricket! Jag är här! Du förvirrar bara din skalle, koncentrera dig på spelet! ropade Mac och jag kände hur han skakade mig.
Samtidigt tryckte hans hand min hand. Han fattade inte vad han höll på med. Insåg inte att han bara gjorde det svårare för mig.
- Fan, du tvingar mig till det här.
Hans hand försvann från min i verkligheten, och hans mun förvirrade mig fullkomligt i spelvärlden. Fast det hjälpte. Underligt nog hjälpte hans kyss mig att återvända dit där jag borde vara för tillfället. Den var mycket intressantare för min hjärna att koncentrera mig på nu när det inte fanns något som höll mig kvar i verkligheten.
Den var inte romantisk. Motvillig och obesvarad. Men tillräcklig.
Jag slet mig loss och kröp baklänges ifrån Mac. Han såg på mig med bedjande min, men verkade även förbannad.
- Hey, det var inte mitt fel att du kopplade bort dig själv. Förresten så räddade jag dig från döda zonen.
Han pekade med tummen över axeln.
Jag kände att mitt svärd var borta. Nåja, det skulle komma tillbaka snart. Mac ställde sig upp och sträckte fram handen för att hjälpa mig upp, när jag inte reagerade grep han tag i min arm och drog nästan hårdhänt upp mig på fötter.
- Den här zonen kommer att stängas av snart, sa han stelt. Vi måste dra annars steks vi båda.
- Är ... är det så det känns att hacka spelet? frågade jag med darrande röst och tog stöd mot hans arm då vi långsamt gick genom den andra gången.
- Ja.
_______________________________________________________________________________
Oooooh snap! xD Sådär, hoppas ni gillade det! ^^ Blev riktigt långt tycker jag :)
Kommentera!
//Fjompen:)
Så nu bråkar de.... :/
jag har inte så mycket att säga... ^^'
KOMMENTERA!!! XD
Hare gött!!!! :D
//Bokberoende :)
Ouh... Vill ha mer!! :D
ReplyDelete