Chris
Jag stirrade på rummet framför mig...men det gjorde så ont i ögonen så jag fick lov att blunda ett litet tag innan jag kunde öppna dem igen. Rummet framför mig var...hemskt i mina ögon. Det såg nästan precis ut som ett sjukhusrum. Allt var vitt och läskigt rent. Rummet var ganska litet och det stod en säng med ljusblått täcke och kudde i hörnet. Väggen framför mig var ett fönster...men jag förstod inte varför fönstret fanns där. Allt som syntes i det var ändå bara en mörk jordvägg. Jag suckade och stängde dörren bakom mig. Vilken tur att vi skulle spela nästan hela tiden här. Jag satte mig ner på sängen och fick syn på en till dörr. Det var antagligen ett badrum. Min resväska stod lutad mot det onödiga fönstret. Vi skulle få ett brev om ett tag där det stod mer information om Level 1. Vi hade inte fått någon information alls om vad som skulle hända. Jag lade mig ner på sängen och stängde ögonen. Jag var dödstrött. Gabriel satt säkert på mitt rum och gick igenom alla mina spel...men spelet jag snart skulle spela var mycket bättre än de som låg där hemma. Gabriel var säkert sjuk av avund just nu. Jag flinade åt tanken och slog upp ögonen igen. Jag möttes av fyra blåa, stirriga ögon. Jag skrek högt och satte mig förskräckt upp i sängen. Tvillingarna brast ut i skratt. Anthony...eller Andrew...en av dem fick lov att luta sig mot den andra för att få stöd. Den andra föll ihop och eftersom den ena lutade sig mot honom föll också han till golvet där de vred sig av skratt. Jag blängde ilsket på dem och lade armarna i kors. Tillslut ställde de sig upp igen och kvävde deras skratt. Jag såg plötsligt att de hade tre svarta kuvert i händerna.
- Vad gör ni här? frågade jag, fortfarande sur för att de nästan gav mig en hjärtattack.
- Vi tänkte se hur du har det och läsa breven tillsammans, sa en av dem med ett leende och räckte mig ett av kuverten. På kuvertet stod det mitt namn i rött...självklart! De satte sig ner på varsin sida om mig på sängen och öppnade sina kuvert. Jag såg på dem både ett tag...vem var vem? Jag hade ingen aning.
- Jag är Anthony, sa den på min högra sida med ett flin. Jag slet blicken från honom och öppnade mitt kuvert jag med. Pappret var självklart svart och texten i rött. Jag vecklade ut pappret och började läsa.
Level 1
I Level 1 kommer ni delas in i två olika lag, det blåa laget och det röda laget. Ni kommer inte få ha de dräkter som ni själva har designat förrän Level 2. Erat uppdrag kommer vara att eliminera så många som möjligt i det andra laget. När det bara finns tjugo spelare kvar avslutas spelet. Det laget som har flest spelare får ett extra liv i Level 2. Som ni märker är det här en Level där ni måste samarbeta med varandra. Ni kommer få se vilken terräng ni kommer få spela i när ni väl kommer in i spelet. Gå till salen i mitten av byggnaden i morgon klockan 09:00. Där kommer ni skickas in i spelet och när ni kommer in i spelet kommer lagen vara samlade på två olika platser, ganska långt från varandra. Ni får lite tid på er att prata med varandra, men när ni hör startskottet börjar spelet och ni får börja döda de i det andra laget. Vi har satt in en spärr som gör så att ni inte kan döda de som är i ert egna lag om ni skulle råka träffa dem. Om ni blir träffade förlorar ni lite hälsa beroende på vart slaget träffar och hur hårt det är. När er hälsa är slut förlorar ni ett liv. Varje spelare har tre liv var. När ni dör kommer ni genast återupplivas, men ni kommer få fem sekunder odödlighet så att ni får en chans att förbereda er.
Lycka till.
Det låg ett till papper i kuvertet med alla lagmedlemmars namn. Till min lättnad såg jag både mitt och tvillingarnas namn i det blåa laget, men jag såg även Eriks namn i mitt lag...typiskt. Jag som ville kasta en av mina knivar i hans huvud.
- Då ses vi i morgon, sa Andrew och jag nickade. Han försvann ut genom dörren och Anthony ställde sig upp.
- Godnatt, sa han med ett leende och jag log svagt tillbaka.
- Godnatt, sa jag innan även han lämnade rummet. Det var tråkigt att jag skulle få lov att döda dem båda till slut...men jag tänkte försöka skjuta fram det så mycket som möjligt...kanske till finalen!
Cricket
Jag vaknade nästa morgon av mobilen som ringde, det var en av de dåliga massproducerade låtarna som jag hade satt som väckarklocka, så att jag snabbare kunde stänga av den och därmed vakna.
Jag hade en och en halv timme på mig att göra mig redo inför "Level 1", enligt det som stod i brevet.
Hoppas jag hade bra folk i mitt lag. Den där Chris var med, och Mac. Undrar hur det skulle gå för vårt lag. Blått. Hade valt rött om jag fick välja själv. Inte för att saker berodde på färgen, men det är ju känt att lag som har röda uniformer rent psykologiskt påverkar det motsatta laget och gör dem lite osäkrare i det undermedvetna. Röd var en färg som irriterade.
Efter att ha borstat tänderna och satt på min rena och bekväma kläder, gick jag ut ur mitt pytterum och såg mig omkring i korridoren. Klockan var kvart i nio. Hoppades jag skulle hitta dit på den tiden. Fast det verkade inte bli en svår utmaning. Det fanns lysande vita pilar i golvet som pekade ut riktningen. Fem personer var redan på väg i den riktningen, försvann strax runt hörnet. De pratade glatt med varandra, tre av dem. Wow, där var man snabb att lära känna folk i alla fall.
Jag började gå i snabb takt i riktningen som pilarna pekade i. Hoppas att det inte skulle bli som i de stora IKEA-byggnaderna ... Annars skulle jag aldrig komma fram.
Snart, efter att ha svängt av flera gånger och träffat på fler människor, kom jag fram till ett stort rektangulärt rum. Tjugo vita stolar stod längs med ena långsidan av rummet, mittemot dem stod tjugo till.
Jag letade med ögonen efter sånadär stora hjälmar man hade på huvudet som skulle göra spelet realistiskt, men såg bara små lysande blå grejer högst upp på varje stolsrygg.
- Kom här, allihopa! ropade Helena och vinkade åt oss som just hade kommit.
Vi verkade vara de sista, för de flesta stod i en ojämn ring runt Helena för att höra informationen hon hade tänkt att ge oss. Jag gick fram och ställde mig mellan Mac och en av tvillingkillarna jag hade sett igår. När jag tänkte på dem mindes jag Chris, och upptäckte henne stå någonstans bakom några andra. Jag var nu rätt säker på att det var en tjej.
- Välkomna alla deltagare, log Helena.
Hennes röst var förvånansvärt hög. Aha, hon hade en mikrofon på sig.
- Det finns egentligen inte mycket att säga innan vi börjar, det mesta vet ni redan. Var och en har tre liv. Efter att det tredje livet är använt så är spelet slut och ni får tyvärr åka hem. Hälsa går dock att finna i små "pack" på olika platser i banan, så man kan hålla sig vid liv. Ni kommer att få era startvapen till att börja med, men det finns många olika typer av vapen på banan som går att finna. Det finns inget sätt att fuska i detta spel, så jag hoppas att ingen anklagar eller blir anklagad för det.
Någon räckte upp handen. Helena log mot personen och sa "ja?".
- Kan man köpa saker?
Det var den där stora killen. Han hade inget spel med sig den här gången.
- Om ni samlar poäng så kan ni uppdatera era vapen och rustningar, ja. Samt skicklighet och träffsäkerhet och andra såna grejer.
Helena viftade lite med handen som om hon inte ville gå in på allt som man kunde uppdatera.
- Fast ni kan inte köpa er liv, det är bara en fördel man får som pris eller om man hittar det på banan.
- Vad är det där för något? ropade någon tjej.
Alla vände på huvudena för att se vad det var hon pekade på. De där blåa grejerna på stolsryggarna.
- Åh, det är sensorer som kommer att kopplas upp till er hjärna för att få spelet att kännas mer verkligt. Jag kan demonstrera här. Någon frivillig?
Ingen räckte upp handen. Först. Sedan flög Macs hand upp i luften, som om han just uppfattat frågan.
- Bra! Kom fram hit.
Cirkeln av människor blev till en osäker halvcirkel runt det mjuka sätet som Mac satte sig i. En man i vit rock kom fram till Mac och Helena och satte två rektangulära saker som liknade den på varje stol över Macs huvud. Som ett par hörlurar, fast vid hans tinningar istället för öronen.
- De här utför samma uppgift. Allt för att det ska kännas verkligt, förklarade Helena. Luta dig bakåt.
Mac lutade ryggen mot ryggstödet, och Helena lade handen mot hans panna för att lägga hans huvud bakåt.
Jag kunde se från var jag stod att ett svagt blått ljus träffade Macs nacke. Genast slappnade han av och ögonen stängdes.
- Så.
Det såg visserligen fridfullt ut.
- Är han inne i spelet nu? undrade jag högt genom människors imponerade viskningar.
- Yes. Och jag tycker att ni ska följa hans exempel och placera er i en varsin stol och börja spela!
Små yes-rop hördes då folk spred sig till olika delar av rummet. Jag var den långsammaste, och fick därför platsen bredvid Mac. När jag gick runt honom tittade jag noggrant på hans ansikte. Det såg ut som om han sov, med munnen vidöppen. Usch, han skulle vara torr i halsen när han "vaknade".
Jag satte mig ner, och en kvinna i vit rock gav mig diadem-grejen. Okej, så jag satte bara dem som Macs satt och lutade mig sedan bakåt.
Något i min nacke tvingade mina ögon att stängas, men det blev inte mer än en blinkning. När jag öppnade ögonen igen, befann jag mig i en vacker grön skog, klädd i en formlös blå uniform och med ett svärd i handen.
_________________________________________________________________________________
Hoppas det blev bra, folks! ^^ Hade inte så mycket fantasi, tyvärr xD
//Fjompen :)
Blev det bra??? Nu händer det något i alla fall...fast det hände inte så mycket i min del...men jag hoppas att det blev bra ändå!!! :P KOMMENTERA!!!! XD
//Bokberoende :P
Intressant! Ska bli kul att läsa nu när de kommer in i spelet :D
ReplyDelete