Chris
Tjejen framför mig släppte genast vapnet och drog sitt svärd. Jag stelnade bara till och stirrade på våra fiender som ett fån.
- Det var den planen det, suckade Anthony bredvid mig. Jag märkte att han höll en stor yxa i handen, och Andrew hade två stora, böjda knivar i händerna...båda hade visst satsat på närkamp. Det röda laget flinade stort och jag insåg att vi var omringade...vad skulle vi göra nu? Jag såg mig omkring och märkte att de flesta i vårt lag hade satsat på närkamp...de flesta hade svärd, yxor och andra närkampsvapen...bara några få hade kastvapen som jag...och det röda laget var redan väldigt nära oss. Allt detta for genom mitt huvud på några sekunder innan de röda gick till attack. Janes vän föll genast till marken med ett skrik...jag blev inte alls förvånad. Tjejen bakom mig stack och högg ner några rödingar med sitt svärd...fast de vaknade så klart igen efter att ha förlorat ett liv. Vi hade ingen chans...det röda laget hade mer kast och skjutvapen än oss. Jag duckade undan från ett svärd som försökte hugga huvudet av mig och tog fram mina knivar. Det var visst några rödingar som hade närkampsvapen i alla fall. Mina knivar funkade i alla fall ganska bra i närkamp...men jag hade ingen chans mot ett stort svärd. Killen som svingade svärdet flinade åt mig när jag tog fram mina knivar...det såg verkligen patetiskt ut. Jag hoppade undan från ett nytt hugg, men jag snubblade på en sten och ramlade baklänges ner i gräset. Jag stönade av smärta när jag kände hur en pinne borrade sig in i min rygg. Jag kände att jag förlorade lite hälsa...men väldigt lite. Killen flinade och höjde svärdet för att hugga mig, men plötsligt föll han ihop på marken med en yxa i ryggen. Blodet forsade fram ur såret och det såg så verkligt och äckligt, ut att jag kröp baklänges bort från det alldeles för verkliga liket tills jag kände ett träd mot min rygg. Anthony böjde sig ner och drog loss sin yxa ur den döda killen som sedan försvann. Han dök upp igen fast mer genomskinlig och sprang iväg. Anthony sprang fram till mig och hjälpte mig upp på fötter.
- Är du okej? frågade han oroligt.
- Ja...tack, stammade jag och nickade kort.
- Vi borde sticka...vi har ingen chans mot dem, sa han och jag nickade. Andrew dök också upp vid min sida och såg frågande på Anthony.
- Vi måste se till att alla kommer härifrån...vi klarar inte av ett anfall som vi själva inte har planerat, sa Anthony som svar på sin brors frågande blick och han nickade innan han försvann igen. Jag visste inte hur men på något vis lyckades Andrew övertala de flesta att fly. Anthony drog med mig bort från kriget. Vi sprang så snabbt vi kunde mellan träden.
- Du måste lära dig att slåss med de där, sa han medan han sprang med mig bredvid sig. Han syftade på mina knivar som jag fortfarande höll i händerna. Jag nickade bara och koncentrerade mig sedan på vad som just hade hänt. Den där tjejen hade råkat avslöja vår position och rödingarna hittade oss snabbt. Vi blev tvungna att fly...men vart?
- Anthony...vart är vi på väg? frågade jag och stannade för att hämta andan. Wow...det här spelet var verkligen läskigt verkligt...och irriterande verkligt.
- Jag har ingen aning...min och Andrews plan krossades helt, sa han och stannade framför mig. Jag insåg plötsligt att allt sändes live på tv...jag kände mig verkligen obekväm när jag tänkte på hur många tittare som såg oss nu. Fast de såg kanske på någon annan...det hände säkert något mycket mer spännande någon annanstans än mitt och Anthonys samtal.
- Är du verkligen okej? frågade han oroligt och väckte mig ur mina tankar.
- Jag...tänkte bara på något, mumlade jag och han flinade.
- Du valde verkligen ett passande namn, sa han och jag såg irriterat på honom. Jag hade undvikit att göra Erik skadeglad...men nu hade jag gjort Anthony skadeglad istället...fast det var lite bättre i alla fall.
- Tror du att någon kollar på oss nu? frågade jag dumt och Anthony skrattade och sa:
- Antagligen, det här sänds i hela landet och antagligen i flera andra länder också.
- Men tror du inte att det finns något mer spännande att filma just nu? sa jag menande men han fortsatte bara att skratta.
- Man kan själv bestämma vem man vill följa via internet...och vad är mer intressant än två tonåringar som är ensamma i skogen? sa han allvarligt och tog ett steg närmare mig. Jag tog ett förskräckt steg tillbaka och blängde på honom, men han flinade bara och ville säkert skratta högt.
- Tur för dig att man inte kan döda eller skada sina lagkamrater, sa jag irriterat och gick förbi honom. Han sprang ifatt mig och saktade ner bredvid mig.
- Kom igen...har du ingen humor eller?...Och din rodnad kommer verkligen hålla kvar tittarna, sa han hånfullt, men jag valde att ignorera honom.
- Vad gör vi nu? frågade jag efter en stunds tystnad.
- Försöker hitta en plats där vi kan vara ifred och komma på en ny plan, svarade han med en svag betoning på ifred...och det fick bara min irritation att växa. Han ville verkligen irritera mig...eller bara hålla kvar tittarna. Jag ville helst bara att tittarna skulle försvinna.
- Okej, sa jag bara och jag såg att han flinade svagt. Jag gillade honom mer när hans bror var med...de var lättare att tåla då. Jag var helt medveten om att jag fortfarande var röd i ansiktet...fast nu var det mest på grund av ilska och irritation.
Cricket
- Du avslöjade oss! Bra jobbat! fräste den blonda tjejen som hade sprungit åt samma håll som mig då blåisarna spred sig för att undvika rödisarna.
- Det var inte meningen, svarade jag lugnt.
Jag brydde mig inte riktigt om det tjejen sa, höll utkik efter rödisar och vapen samtidigt. Tjejen fortsatte att mala på om hur oförsiktig jag var och att jag inte förtjänade en plats här i spelet. Kände jag henne eller? Den där brittiska dialekten ... Ugh ... Hon såg faktiskt lite underligt nog ut som en fågel, avlångt ansikte och lång spetsig näsa.
- Vad heter du egentligen?! Seriöst, du borde skärpa dig och vara med försiktig!
Precis när tjejen sa det så fick jag syn på något svart i en grop täckt med grenar. Bra camouflage. Jag gick snabbt fram till det svarta och tog tag i något som sedan visade sig vara en sniper rifle. Perfekt. Hoppas att jag skulle kunna hålla mig på fötter nu i alla fall.
- Gå och bygg ett bo eller något, sa jag ironiskt åt henne över axeln innan jag grep tag i en låg trädgren och hävde mig upp på den.
I verkligheten hade jag aldrig klarat av något sånt, så det var tur att spelet tillät oss att ha lite mer styrka i alla fall.
- Va?! Vart ska du?! Kom hit genast, din svikare! skrek tjejen.
Osis att man inte kunde skjuta egna lagmedlemmar. Hoppas någon skulle döda henne i röda laget, hon var verkligen jobbig.
Jag ignorerade hennes rop och hängde upp vapnet på ryggen tillsammans med svärdet. Nog blev det tungt, men jag fortsatte att klättra upp i trädet tills jag var nästan högst upp och stod sedan lite ostadigt på en gren och tittade fram genom lövverket.
Hoppas siktet skulle kunna nå dem ... Jag grep ett stadigt tag om siktvapnet jag nyss hittat och hittade en liten öppning mellan löven så att siktet och mynningen var fritt.
- Vad håller du på med, du kommer ju att falla igen! Låt mig skjuta!
Snälla någon, mosa henne med er skosula ... Jag suckade och funderade först på att svara, men skakade på huvudet åt mig själv och lade kinden mot geväret så att jag med ena ögat kunde se genom siktet.
Jodå, några rödisar hade följt efter oss och var på väg mot oss. En av dem var en som jag attackerat innan, hennes hälsa var lägre än de andras. Men jag siktade på den bredvid henne, om alla hade lägre hälsa skulle det väl bli enklare att få bort dem? Men om de var tre svaga istället för två starka ...
Ingen tid för såna tankar. Jag tryckte hårt på avtryckaren och ett skott hördes, inte alltför högt men ändå hörbart.
Det var min lyckodag! Killen jag hade skjutit mot föll ihop och försvann, hans två förvirrade vänner väntade på att han skulle respawna (tillsammans med mig), men efter flera sekunder så förstod de att han var ute ur spelet.
"Blåa laget leder. Tyler Griffiths är ute ur spelet." hördes en mansröst från ovan som antagligen slog alla som en knytnäve i huvudet.
- Yes, vi är bäst! skrek tjejen nedanför.
Big mistake. De två andra hörde henne, och drog sina vapen redo för strid. De rörde sig för snabbt, och förvann snart ur sikte.
- Iiiih! De kommer, vad ska jag göra?! ropade tjejen.
Jag klättrade ner flera grenar, barken skrapade illa mot låren, och när jag fick syn på var hon stod sträckte jag ut handen och slängde ner geväret till henne.
- Skjut dom!
Tjejen skrek till igen när vapnet landade vid hennes fötter, men tog snabbt upp det och sköt nästan i blindo. Genom lövverket kunde jag se att tjejen jag hade skadat innan staplade baklänges, innan hon föll ner helt och försvann.
"Bonnie Craft är ute ur spelet. 38 spelare kvar" hördes mansrösten återigen, men jag hörde den knappt eftersom jag var alldeles för glad vid åsynen av den sista killen som vände direkt på klacken och började springa hals över huvud.
- Inte så fort, fegis! ropade en röst och en blå uniform hoppade fram framför den blåa.
En av tvillingkillarna. Han svingade sin yxa och precis innan eggen träffade den rödes hals tittade jag bort.
Vi var visserligen blå, men de röda spillde mer blod.
_________________________________________________________________________________
Förlåt för en tråkig del folks, jag är inte så bra på att skriva stridsscener :P Hoppas jag utvecklas, eftersom jag vill skriva fantasy i framtiden xD
//Fjompen:)
Mina delar är verkligen inte spännande...jag ska försöka skriva om lite fler strider i framtiden!!! :P
Jag har en fråga till er...vem är er favorit karaktär i novellen??? :P Ni kan välja på alla som vi har nämnt!!! ;P
Hare gött!!!
//Bokberoende ^-^
Tvillingarna är mina favoriter ;D
ReplyDelete