Jag vill dö som en gamer- Kapitel 9

Chris


Det var...grönt...och enormt. Jag log stort och såg på alla höga träd som omringade mig. Det var underbart...det var inte alls som skogen där hemma. Den var mörk, lerig och döende...den här var vacker, ljus och levande. Solen sken starkt och vissa solstrålar lyckades hitta in mellan trädkronorna, men jag kunde inte känna dem när de träffade min hud...Jag som hade trott att spelet skulle vara som verkligheten...fast det kanske bara behövde ladda eller nåt?
- Är det så ditt ansikte ser ut? sa en röst fascinerat bredvid mig. Jag vred på huvudet och mötte...TwinNr1's blick. Det var i alla fall namnet som svävade ovanför hans huvud. Det försvann efter ett litet tag när jag hade läst det.
- Jag vill också se, sa en annan röst bredvid mig med en överdriven sur ton...som när en unge vill ha en leksak som den inte kommer få. TwinNr2...då kunde jag i alla fall hålla isär dem. Jag mötte hans blick och han studerade fascinerat mitt ansikte...vänta lite...vad var det de menade egentligen med "Är det så där ditt ansikte ser ut?". Min hand for till mitt bakhuvud och jag märkte att mitt hår var uppsatt i en lång fläta.
- Varför gömmer du ditt ansikte hela tiden? Det finns ju inget dåligt att gömma, sa TwinNr2...eller rättare sagt Anthony. Jag kände att en rodnad var på väg så jag vände dem ryggen till och studerade de andra lagmedlemmarna. Alla var väldigt olika fast alla hade likadana kläder...men alla hade olika vapen. Jag märkte att jag hade ett bälte runt midjan med två skidor i och att jag höll två knivar i händerna. Jag studerade dem...de var verkligen vackra och vassa. Jag satte dem i skidorna och fortsatte att studera mitt lag. Egentligen letade jag efter Erik. Jag fick syn på honom några meter bort mitt bland alla människor. Han fick syn på mig och mötte min blick med ett flin. Jag blängde på honom men märkte att jag omedvetet hade tagit ett steg tillbaka så att tvillingarna stod framför mig.
- Vad är det Dreamergirl? frågade Anthony oroligt och fick sedan syn på Erik. Han såg frågande på mig men jag log bara lugnande. Mina personliga problem hörde inte hit...vi måste koncentrera oss på uppdraget. Som på en given signal ställde sig en mörkhårig kille på en stubbe och alla blev tysta.
- Vi måste göra upp en plan innan skottet avfyras, sa han högt och alla såg på varandra.
- Några idéer? frågade han och en tjock tystnad lade sig över området. Alla såg på varandra...vissa visste nog inte vad de skulle göra och vissa var för rädda för att berätta sin idé. Tystnaden spräcktes av tvillingarna som ställde sig på en sten bakom mig och alla blickar fästes samtidigt på dem. Jag kände mig obekväm när alla såg åt mitt håll så jag ställde mig bredvid stenen istället och såg på dem.
- Frågan är inte vad vi ska göra, frågan är vilken taktik ska vi använda? sa Anthony och log åt deras förvirrade blickar. Ingen förstod hans kommentar...inte jag heller.
- Ska vi vara synliga eller osynliga? fortsatte Andrew för att förtydliga hans bors påstående. Jag visste genast vad jag ville...jag ville vara osynlig.
- Jag tycker att vi borde vara osynliga, då kan vi överraska dem och få ett stort övertag. Färgen blå är mer dämpad än röd så vi kommer ha det lättare att gömma oss om vi gömmer oss utspritt lite här och var i små grupper...annars kommer de få syn på oss på en gång, sa jag och blev förvånad när alla såg på mig...hade jag sagt det där? Det var meningen att jag bara skulle tänka det!
- Bra idé Dreamergirl, sa Anthony med ett leende, men jag log inte tillbaka. Jag försökte göra mig så osynlig som möjligt.
- Ska vi smyga oss på dem som lönnmördare? frågade en tjej som som stod bredvid den mörkhåriga killen. Namnet TheBeetle svävade ovanför henne ett litet tag innan det försvann.
- Ja...vi borde dela in oss i grupper på tre och fyra...ni borde nog vara med dem som ni litar på och tål, sa Anthony och pekade sedan på mig och sa:
- Fast Dreamergirl är redan upptagen i vår grupp...så håll er borta från henne. Några skrattade tyst åt hans överdrivna seriösa uttryck. Jag ville bara försvinna. De hoppade ner bredvid mig och såg på medan alla andra delade in sig i små grupper. Det var verkligen otroligt att alla lyssnade på dem på en gång...jag tyckte att det var svårt att ta dem på allvar, så jag kunde inte förstå hur de hade fått alla på sin sida. Jag fick syn på Jane och hennes vän stå bredvid Erik och prata om något...allvarligt? Hade hon ingen självkänsla överhuvudtaget? Av alla killar valde hon Erik? Jag himlade med ögonen och väntade sedan på att alla skulle bli klara.

*

Efter ett litet tag blev alla klara och tvillingarna ställde sig på stenen igen...och självklart drog de med mig upp. Jag försökte hoppa ner igen men Anthony tog tag i min arm och tvingade mig att stanna kvar där alla kunde se mig.
- Okej om någon hittar saker som kan vara till vår fördel...försök hitta en till grupp och sprid ryktet om den nya fördelen så att alla får veta om den...sprid ut er i skogen och döda alla rödingar som ni stöter på, sa Andrew allvarligt och alla nickade. Än en gång...helt otroligt att de lyssnade på dem!
- Okej då gå..., började Anthony men ett högt skott avbröt honom mitt i meningen. Det hade börjat!



Cricket


De två tvllingkillarna började gå igenom någon taktik. Jag lyssnade inte så noga. Visserligen ville jag vara med och slåss om 100 000 pund, men osynlighetsfunktionen varade inte länge. Jag gillade idéen med lönnmördare, men det skulle bli svårt då man inte kunde vara osynlig hur länge som helst.
Om jag hade fått bestämma, skulle vi alla hämta skjutvapen (vilka jag såg flera olika typer av runt omkring i skogen, och bara vänta tills de röda skulle komma. Kanske gömma oss i träden, vad vet jag. Men jag var inte en som ledde. Inte den som följde heller. Antar att det var rätt bra att vara mer eller mindre självständig i ett spel som det här. Hoppas att det inte skulle bli min undergång bara.
Medan tvillingarna och Chris jobbade med en taktik, tittade jag över på Mac.
Visst, han tittade mot deras håll. Men han var någon helt annanstans. Hans hår var mörkt, men till min förvåning upptäckte jag att det var mörkgrönt. Jag var hundra på att hans hår i verkligheten var mörkbrunt, men det här var lika grönt som mossa!
   Hur fan gick det där till?
Som på given signal vände Mac på huvudet och log brett mot mig. Mot mig, inte mot luften framför mig medan han själv var i en annan värld.
   - Hur gör du det där? viskade jag efter att ha gått närmare honom.
   - Magi, flinade han.
   - Okej, då gå- ...!
Startskottet avbröt tvillingarna.
Folk började skruva på sig då ingen egentligen visste vilket håll vi skulle åt. De hade delat in sig i grupper, mig och Mac också, utan att någon av oss riktigt hängde med. Efter startskottets ljud kände jag tyngden av svärdet på ryggen. Spelet var laddat nu.
   - Hmm, de brydde sig inte ens om att göra någon lukt, fnös Mac.
   - Det vill vi väl inte, log jag och kastade en menande blick mot några killar som garvade.
Mac armbågade mig lätt i sidan.
   - Akta, det sänds live. Få inte dina fans att hata dig nu, Beetle.
Jag fick syn på en grov och rätt ful silvrig grej som stod vid ett träd. Gick fram till den. Det verkade vara ett vapen, klumpigt och verkligen "basic".
   - Tro mig, den där gör dig långsammare. Den är inte speciellt effektiv heller, sa Mac innan jag ens hunnit sträcka fram händerna.
   - Hur vet du det?
Mac ignorerade min fråga och fortsatte bara efter dem andra, som om han inte hört mig. Han hade allvarliga problem. Eller så var han bara udda.
   När jag vände mig åter mot vapnet var det borta. Istället stod den där Chris där och höll det i händerna.
   - Skulle du ha det? frågade hon.
   - Nej, jag ska leta efter ett annat.
Tjejens (ja, det var en tjej) hår var uppsatt i en lång fläta. Mitt eget var en mycket kortare fläta, men däremot hängde min lugg fram. Tur att den inte var så lång att jag fick den i ögonen.
   Vapnet i Chris' händer såg verkligen stort ut, alldeles för stort för henne. Med en rätt missnöjd min ställde hon ner det vid trädet igen.
   - Det är jättetungt. Känns inte som att jag ens kan gå med det, sa hon.
   - Vad gör det? undrade jag.
Jag tog upp det, och riktade det mot en trädkrona ovanför oss och pressade fingret mot avtryckaren. En brännhet våg utav luft slog mot mitt ansikte och jag föll baklänges då eld for med enorm kraft ut ur vapnets mynning.
   - Shit! Vad gör du din idiot! ropade någon blond tjej högt medan Chris hjälpte mig upp på fötter. Du avslöjade vår position!
Hela vårt lag vände på huvudena mot henne, men flera gestalter i rött bland träden fick oss snart att tänka på annat.

_________________________________________________________________________________

Okej, nu tänker jag inte fråga om det blev bra eller inte! Blev det inte det, okej, skriv gärna varför! Blev det bra, yey! ^^
//Fjompen:)


Eftersom Fjompen inte frågade så tänker jag göra det...Blev det bra??? :P
Stackars det blåa laget...hela deras plan gick åt skogen...haha...de var ju redan i en skog...hahaha...!!! ;P Okej jag är trött...(det borde förklara min dåliga humor...men det gör det inte...om det skulle det så skulle jag vara trött hela dagarna!!!) -.-'
Jag/Vi hoppas att det blev bra!!! ^-^ KOMMENTERA GÄRNA!!! XD
Hare gött!!! :P
//Bokberoende XD