Jag vill dö som en gamer- Kapitel 29

Chris



Jag förstod nu vad man menade med Om du går vilse ska du krama ett träd, man skulle inte bokstavligen krama ett träd och se ut som en idiot, grejen med att krama ett träd var att man skulle stanna på samma plats, då har någon en större chans att hitta en. Om jag satt kvar i det runda rummet skulle tvillingarna ha större chans att hitta mig...så jag skulle helt enkelt krama ett träd.

  Cricket hade varit borta ganska länge nu och jag började bli orolig...hade något hänt? Hade hon bestämt sig för att lämna mig här? Hade hon sett min irritation?
 Jag ville inte bli lämnad ensam...jag ville inte dö!
Jag försökte röra på benen men jag förstod genast att de inte skulle kunna bära mig...jag var körd. Jag kunde ju inte ens gå.
 Plötsligt hörde jag steg som närmade sig och insåg att de måste varit väldigt nära eftersom jag inte skulle ha hört dem annars på grund av det ljudlösa golvet.
 Jag fick panik och drog fram en av mina knivar, hur jag skulle försvara mig sittande på golvet med en kniv i handen, det visste jag inte, men vad skulle jag göra då?
 Stegen gick långsamt och avslappnat och närmade sig sakta. "Snälla låt det vara tvillingarna eller Cricket, snälla låt det vara tvillingarna eller Cricket!" tänkte jag frustrerat och såg bort mot gången som någon snart skulle komma fram ur.
  När personen klev fram och blev synlig kunde jag inte göra något annat än att stirra förtvivlat på gestalten. Han flinade hånfullt när han fick syn på mig och tog loss en pistol från sitt bälte.
- Men är det inte lilla Gamergirl? skrattade Erik och tog några steg mot mig.
 - Vad är det? Har dina små vänner lämnat dig? fortsatte han och siktade på mig med pistolen. Jag höjde kniven för att kasta den men insåg att jag inte hade kraft nog att göra det så jag sänkte handen igen.
 -Jag har velat göra det här ända sedan vi kom hit, sa han med ett flin och avfyrade pistolen med en smäll.
  Det gick så fort...först smärta...sedan försvann den lika snabbt som den kom och jag kunde känna hur jag satt i stolen i den verkliga världen och jag kunde se ett svagt blått ljus genom ögonlocken,och jag kunde höra pipanden från stolen som förra gången jag dog...så nu har jag fyra liv kvar.
 När jag kom tillbaka i min mera genomskinliga form stod Erik kvar och flinade åt mig.
  - Spring du, men jag kommer ifatt dig tillslut, sa han och jag vände mig om och sprang så fort jag kunde. Så länge jag respawnade kunde jag inte förlora någon hälsa, så jag måste gömma mig innan Erik hann ifatt mig igen. Han ville verkligen vara den som sparkade ut mig ur spelet för gott...och kanske från livet också...

Cricket


Jag hörde en smäll och svängde runt. Chris. Någon hade hittat henne. Jag började springa tillbaka, plötsligt skämdes jag över att ha velat lämna henne i sticket. Men hon måste ju ha några liv kvar?
   Jag skulle precis dra svärdet och springa runt hörnet då Macs hand plötsligt släppte min egen.
   - Nej! Mac!
Jag ropade både i verkligheten och i spelet, otroligt högt och korkat. Hjärnan började få panik igen, försökte slita loss sig från spelet och återvända till verkligheten.
   Nej, inte nu! Koncentrera dig ...
   - Mac ...! andades jag.
   - Naaw, har du förlorat pojkvännen.
Rösten kom framifrån, runt hörnet. Jag bet ihop och trängde bort känslorna för att koncentrera mig på det antagligen kommande slagsmålet.
   - Vart är Chris? frågade jag den irriterande killen med hånfullt flin.
   - Gömmer sig. Från mig.
   - Kan inte klandra henne, sa jag med en menande topp-till-tå-blick.
Killen blev tydligen förolämpad, för han siktade sitt vapen på mig och sköt. Jag hade aldrig trott att mina reaktioner var så snabba. Svärdet som jag höll upp framför mig omvandlade kulans kraft till en liten stöt och metallen i svärdet repades. Men inte mer än så.
   - Det där lär du inte kunna göra om två gånger, fräste killen och tryckte på avtryckaren igen.
Men en bråkdels sekund innan såg jag hur något flög förbi honom, något runt och litet som landade på golvet framför mig och istället för att rulla fixerades det liksom i golvet.
Skotten från killens vapen frös fast som i ett osynligt skal framför mig, precis där klotet låg.
   Jag ropade åt tvillingarna att springa, men de verkade inte höra mig. För jag hörde inte dem, då de slogs kort mot den äckliga killen och skrämde bort honom. Han kunde tydligen inte klara av dem två samtidigt. Fast vem kunde det, nu när jag tänkte efter.
   Andrew vinkade leende, och Anthony mimade var Chris var. Jag ryckte på axlarna. När skulle det här skyddet försvinna?
Andrew såg att jag var förvirrad och imiterade hur han sparkade på klotet, nickade sedan uppmuntrande åt mig att göra samma sak.
Så jag sparkade bort den. Skotten flög till marken och klotet rullade långsamt bort.
   - Var är Chris?! ropade Anthony och jag ångrade genast att jag hade sparkat bort skölden.
   - Jag vet inte. Den här jäkeln kom och sköt henne. Men hon lever än, han sa det. Hon hade låg hälsa, så det är bäst att ni hittar henne snabbt! sa jag snabbt.
Jag hade kommit ihåg att Mac fortfarande var borta, och hjärtat slog nu snabbt i panik.
   - "Ni"? upprepade Anthony i irriterande ton. Ska inte du hjälpa?
   - Jag måste hitta Mac!
Jag struntade i vad de ropade efter mig, om de nu kallade mig svikare eller fuskare. Jag måste hitta Mac.
Han måste ha andra liv kvar. Han kan inte ha dött ... Varför hade han släppt mig? Var han kanske trött på att hålla den? Fattade han inte att jag blev orolig? Jag kunde inte nå honom genom verkligheten. Han kanske var kvar i spelvärlden? För jag hade inte sett att någon av de där spelskaparna hade dragit bort honom, ingen av dem hade dykt upp i mitt synfält. Men varför rörde han sig inte då?
   Jag började springa dit jag sist hade sett Mac, för det var det enda jag hade att gå på.

________________________________________________________________________________

Okej, jag vet att det blev förvirrande xD Jag minns själv inte vad som hände, så det kan vara därför som det inte ... "makes sense" xD
Hoppas det var okej ändå! ^^
Kommentera! :)
//Fjompen:)

Så...kort...men blev den bra??? :)
 KOMMENTERA!!! XD
//Bokberoende :)