Jag vill dö som en gamer- Kapitel 30

Chris


Jag fick lov att stanna....jag respwnade inte längre och om jag inte tog det lugnt skulle jag återgå till samma svaga varelse som innan, och det ville jag inte, men vad skulle jag göra?
 Jag såg mig omkring för att leta efter hälsa eller vapen, men allt jag såg var en lång vit korridor med runda kanter...man borde nog mer kalla det en tunnel.
 Jag bestämde mig för att gå rakt fram, jag kunde ju inte stå kvar där hur länge som helst.
-Tristy Dugdale är ute ur spelet 9 spelare kvar!
 Äntligen dog någon...eller nej! Någon hade dött och vem visste vad som skulle hända med Tristy? Vilket nummer skulle hon få? Men det var ju bra för nu hade jag en större chans att komma vidare...bara fyra till och vi skulle släppas ut, sedan var det bara finalen kvar!
 Plötsligt kunde jag höra snabba steg bakom mig, och vem det nu var verkade inte allas vara försiktig eller bry sig om att inte höras. Genast tog jag fram mina knivar och svängde runt redo för ett anfall. Ännu hade jag hälsa kvar och om någon attackerade mig skulle han eller hon ångra det...jag var inte på bra humör...eller som Anthony hade sagt...Lejonet hade visat sig på nytt.
 - Nej vänta, det är vi! sa en bekant röst och jag sänkte knivarna när jag såg vem...eller rättare sagt...vilka det var.
 - Cricket sa att den där typen hade dödat dig, sa Andrew lättad över att jag hade liv kvar och ännu var vid liv. Jag lade tillbaka knivarna i skidorna och gick fram till dem och drog in dem i en kram.
 - Tack och lov att det är ni...jag var rädd att jag skulle behöva slåss, mumlade jag, den här korta promenaden hade fått mig att tappa en del hälsa och jag kände mig redan trött.
 "Snälla få det att sluta" tänkte jag förtvivlat och släppte dem.
 - Hur mår du? Du är alldeles blek! utbrast Anthony grabbade tag om mina kinder som för att undersöka mitt ansikte.
 - Dålig hälsa...spelskaparnas hämnd...de tar hälsa från mig för minsta lilla, suckade jag och de såg oroligt på mig.
 - Hur stoppar vi det? frågade Andrew och jag ryckte på armarna och tog bort Anthonys händer från mina kinder.
 - Jag tror inte att det går, de har ju full kontroll, suckade jag och Andrew drog fram en liten låda från sitt bälte.
 - Jag sparade den här ifall den skulle behövas senare, sa han med ett leende och gav den till mig. Det var en hälsolåda!
 - Wow..tack..., sa jag med ett svagt leende och öppnade den. Genast flöt det ljusblåa ljuset ut ur lådan och in i mina händer, och jag kände mig genast bättre.
 - Jag har en idé! utbrast Anthony plötsligt med ett flin och såg sig omkring.
- Hörrni spelskapare! Jag vet att ni kan höra mig!, ropade han och jag och Andrew såg förvirrat på honom.
 - Anthony sluta! Du lurar hit våra motståndare, fräste jag lågt men han skakade bara på huvudet.
  - Den här tjejen här har väldigt många gillningar på er lilla sida, folk gillar henne och tack vare henne betalar tusentals för att följa henne via internet, och dom pengarna går till er, ni tjänar pengar på henne, så om ni bara kastar bort henne såhär kommer ni förlora dom pengarna, fortsatte han och jag insåg vad han höll på med. Han försökte få spelskaparna att låta mig vara.
 - Ni vet...alla tycker väl om en liten kärlekshistoria, skrattade han och plötsligt stod han framför mig.
 - Ellerhur Chris? flinade han och kysste mig. Jag såg ur ögonvrån att Andrew tittade bort.
Anthonys idé funkade! Jag kände hur en slags tyngd lyftes från mina axlar...en tyngd som hade pressat ur mig hälsan. Jag blev så glad att jag slog armarna om hans hals och kysste honom tillbaka.
 - Äh...hörrni...vi borde nog röra på oss, muttrade Andrew och såg sig omkring. Genast släppte jag Anthony och backade undan.
 - Äh...tack...det funkade..., stammade jag och vände ryggen åt hans flin.
- Kom igen...Andrew har rätt, vi borde röra på oss, sa jag och började gå med illröda kinder.
  Så...tvillingarna var tillbaka...




Cricket

Macs hand hade inte lagts i min igen, och jag hade kommit fram till en återvändsgränd. Jag förstod inte hur det hade gått till, hur kunde Macs klon bara försvinna sådär med Mac, in i en korridor som inte ledde någonstans?
   Då mindes jag hur jag själv nästan hade blivit fångad i en korridor och dött, bara för en stund sedan ...
Nej, det fick inte hända ... Jag kastade mig på golvet framför väggen som korridoren slutade med och försökte hitta en onaturligt stor springa mellan väggen och golvet. Den kunde ha blivit borttagen bara för att sudda bort spåren ... Fan ... Han måste ju må bra, för de hade inte tagit bort honom, eller hur? Eller hade jag bara inte sett när de gjorde det?
   Andningen var snabb när jag ställde mig upp igen. Mac måste må bra, annars skulle de ha fört bort honom. Annars skulle de ha sagt att han var död! De skulle ha ropat, precis som de gjorde med personen som dog nyss!
Lättnaden sköljde över mig och jag suckade. Men det fanns ingen tid att slappna av nu! Han kunde fortfarande vara i fara ...
Jag såg mig om och kollade på väggen som så abrupt blockerade gången. Kanske gick det ändå att ta sig in på något sätt?
   Jag tog ett par steg framåt mot den igen och tryckte händerna mot den platta ytan. Fanns det kanske någon osynlig knapp någonstans? Eller kunde men svänga runt själva väggen som hemliga gångar i slott på filmer?
Nej, väggen var solid. Jag tog fram svärdet och höjde det för slag ...
   - Öh, vad gör du? sa en undrande röst bakom mig.
Jag svängde runt och tappade svärdet.
   - Mac!
Dum som jag var tänkte jag inte på vad jag gjorde och kastade mig fram med öppen famn. Mac höll genast upp händerna och backade, blicken undrade om jag var hjärnskadad.
Genast fattade jag vinken och lät händerna falla.
   - Jag trodde att du var död ... mumlade jag.
   - De skulle ha sagt om jag var död. Jag är för badass för att dö, Cricket-älskling.
Vilka dubbla budskap. Han ville inte ge mig en kram men kallade mig gärna älskling.
   - Varför släppte du min hand då? Du skrämde mig.
   - Jag orkade inte hålla den längre. Och jag letade ändå efter dig, så varför hålla handen när vi ändå skulle ses igen?
Han såg på mig med naiv blick som samtidigt sa hur naiv jag själv var. Jag suckade bittert och gick förbi honom, bäst att hitta Chris och clownerna.
Jag förstod inte varför jag helt plötsligt var så fäst vid den här killen. Jag menar, jag kände honom inte ens. Och han kände inte mig. Vi hade bara varit bekanta i några dagar.
Kanske var det faktumet att vi kanske inte hade mycket tid på oss att utveckla ett ordentligt förhållande. Förhållande? Gud vad tänkte jag ens på?
   - Hey vänta.
Jag stannade och tittade på honom.
   - Du gillar mig va?
Jag kunde nästan höra hur mina "fans" drog allihopa in andan. Mac lutade sig ner närmare mig och lade sin panna mot min med ett vänligt flin.
   - Jag är smickrad, men jag har redan en flickvän.
   - Jag gillar dig inte, svarade jag och kunde själv höra hur lögnen sprang runt naken i min ton.
   - Okej, bra. Kom så går vi vidare. Vi måste hitta den där emo-tjejen och hennes pojkvänner.
Jag ställde mitt högra ben framför det vänstra, men det var det enda jag hann göra innan en enorm smärta stack i ryggraden och jag föll ihop till marken.
   - Cricket! ropade Mac.
Att röra sig var omöjligt, och det enda jag nu uppfattade utom smärtan var då min hälsa sjönk i hastig takt.
200 ... 175 ... 150 ... 125 ... 100 ...  75 ... 50 ... 25 ...

________________________________________________________________________________

Så! :3 Hoppas det blev bra :D
Komigen nu, kommentera :) Vad tycker ni om den fullkomligt "out of nowhere"-romansen? xD
OMGLOL, inte roligt -.-

//Fjompen:)

Äntligen kan hon gå!!! Det har varit så himla tråkigt att bara skriva att hon sitter ner och om hur svag hon är!!!!! :O
   Hehe...^^'
Så vad tycker ni??? 'XD
 KOMMENTERA!!!!! :D

Hare gött!!! XD
//Bokberoende :)