Jag vill dö som en gamer- Kapitel 31

Chris


Vi fortsatte gå  rakt fram...vi hade egentligen inget val...vi kom aldrig till ett vägskäl. Tunneln svängde lite då och då, men inte så mycket. Jag gillade inte den här tunneln, det kändes som om vi var på väg rakt in i en fälla. Hade spelskaparna stänkt alla vägskäl för att tvinga oss till våra motståndare? Det skulle inte förvåna mig.
 Tvillingarna gick en liten bit bakom mig, nu när jag hade hälsa njöt jag av att kunna gå snabbt utan att bli så trött...och så hade jag ingen lust att lyssna på Anthonys irriterande kommentarer. Han hade kysst mig på direktsänt tv...det hade han säkert många kommentarer om, men hans plan funkade ju så jag borde väl inte gnälla?
 - Du Chris, sa Anthony som plötsligt gick bredvid mig och jag rykte ofrivilligt till. Jag hade varit helt borta i mina egna tankar...igen...
 - Förlåt, det var inte meningen att väcka dig, flinade han och jag blängde på honom men slet sedan snabbt blicken från honom igen...ska jag inte ens kunna se på honom utan att rodna nu?
 - Vad vill du? frågade jag lite irriterat och han suckade.
- Du...jag sa förlåt, du behöver inte låta så sur, sa han och såg lite sårat på mig.
 - Förlåt...vad vill du? frågade jag igen men mindre irriterat den här gången.
- Jo jag ville bara säga att du är skyldig mig en tjänst...jag fixade ju tillbaka din hälsa, sa han med ett hemlighetsfullt flin...vad var det nu han planerade?
 - Vadå för tjänst? frågade jag misstänksamt och hans flin blev bredare.
- Det får du veta...tids nog, sa han och klappade mig på huvudet. Irriterat gick jag undan och han saktade ner för att gå bredvid Andrew igen.
 Han planerade något...och jag antog att vad nu den här tjänsten var för något så skulle jag inte gilla den.
Vi fortsatte gå och tunneln fortsatte och fortsatte...vi kunde inte ens se änden på den. Jag började verkligen tro att det var en fälla nu!
 Siluetten vi fick syn på senare bekräftade mina misstankar. Det var en fälla!
- Men...är inte det där..., stammade Anthony förvirrat och stirrade på klonen framför oss. Andrew verkade ha blivit stum för han såg ut att vilja säga något, men han stod vara gapande och stirrade på den andra Chris framför oss. Hon flinade och såg roat på Andrew.
 - Du borde stänga munnen innan det flyttar in flugor, sa hon hånfullt och drog fram sina knivar.
- Vad vill du? fräste jag och hon skrattade.
- Nämen ser man på, har du gått och skaffat dig lite självförtroende? skrattade hon, vilket bara gjorde mig ännu argare.
 - Ge dig iväg, morrade jag och hon tog flinande några steg mot oss.
- Chris..kasta kniven! utbrast Anthony och jag gjorde som han sa, men till min förskräckelse vek hon smidigt undan och kniven landade några meter bakom henne...alltså helt utom räckhåll för mig.
 - Varför sa du så för? sa jag irriterat och vände mig om för att blänga på honom, men plötsligt stod det två par tvillingar bakom mig. Andrew höll fast en annan Andrew och höll handen för Andrews mun så att han inte kunde prata, Anthony gjorde samma sak med Anthony.
 - Så att du skulle förlora en kniv, flinade den Anthony som höll fast den andra, Vad trodde du?
 Ånej...tvillingarnas kloner!
Irriterat vände jag blicken till Chris igen och hon skrattade hånfullt åt mig.
 - Kom igen...attackera nu då! flinade hon och pekade på mig med en av sina knivar.
"Jaja, jag kan ju inte bara stå här och glo!" tänkte jag och höjde min kniv för ett anfall. "Allt eller inget".


Cricket


   - Cricket! Fan, komigen!
Mac höll mig i sitt knä och hällde en dryck som skulle ge mig hälsa i munnen på mig. Jag kunde inte svälja den, ännu mindre röra mig. Macs röst ropade mitt namn och hans armar skakade om mig, men allt det som jag upplevde försvann snart. Eller egentligen inte. När spelet stängdes av för mig kände jag plötsligt en enorm lättnad i huvudet. Min hjärna hade nu bara en verklighet att koncentrera sig på.
   Men lättnaden varade inte länge. Jag blundade igen och väntade medan jag återvände till spelet, det blinkade i rött, sedan svart.
Och plötsligt vitt. Nästa sak hände i bråkdelen av en sekund. Efter att Mac hade berättat om hur han hackade spelet så hade han även sagt att det var det vita området som tillät en att hamna där allt som skulle "laddas" var. Jag kände att det vita området var likt spelet, visste nu på något sätt att jag kunde röra mig därinne i det vita.
  Så jag improviserade, gjorde en snabb rörelse med handen så fort det vita blixtrade förbi och helt plötsligt stod jag på ingenting.
Inuti spelet igen, men nu var varken spelet eller verkligheten där. Allt som fanns var bara vitt.

Mitt svärd var också borta, men så fort jag började gå framåt så såg jag hur fullkomligt vita, nästan osynliga hyllor reste sig från det icke-existerande golvet och de innehöll allt som man kunde hitta på leveln.
Jag hade ingen hälsa, men var inte "dödlig" heller. Så jag plockade på mig vapnen som jag kände igen från antingen verkligheten eller spelet och som jag visste var kraftfulla. Sedan letade jag reda på hälsa som jag stoppade in i en väska som ... försvann? Eller den vägde åtminstone ingenting alls, även med allt som var instoppat i den. Så den försvann på det viset att den inte alls var i vägen.

Sedan fick jag plötsligt syn på Mac. Och det var en rätt underlig syn. Det var som om han lyste upp delar utav spelet jag egentligen borde vara i. Gångarna som fanns i spelet slutade mitt i luften, som om Macs "spelaura" tog slut där. Som om han var en glödlampa eller något ...
   - Mac! ropade jag och sprang emot honom mellan hyllorna.
Han lyfte förvånat blicken och glodde på mig. Jag ville säga något, men kunde inte hitta något vettigt att säga.
Vi glodde på varann några ögonblick, och sedan log han nöjt.
   - Det var inte illa, det var inte illa alls, Cricket.
   - Jag vet, flinade jag tillbaka.
   - Emo-flickan och knäppgökarna är attackerade av kloner. Ska vi överraska dem?
Jag log brett mot honom.
   - Det tycker jag.

_________________________________________________________________________________

Jag vet att det sög, förlåt mig -.- OH WELL.
//Fjompen:)


Så...det är ett tag kvar innan den här novellen slutar...jag och Fjompen kom fram till att det antagligen blir runt 13 kapitel till ^^'
 Vad tycker ni om det??? XD

KOMMENTERA!!! :P

Hare gött!!! XD
//Bokberoende :)