Jag vill dö som en gamer- Kapitel 36

Chris


Jag satt och betraktade Crickets och Macs konstiga samtal...jag hade ingen aning om vad de sa...men de verkade oense om något. Plötsligt gick Mac och Cricket satte sig igen...jaha?
 Jag funderade på om jag skulle gå fram och prata med henne...men jag bestämde mig för att lämna matsalen istället. Jag orkade inte prata med någon just nu.
 Efter att jag hade lämnat brickan med disken i hyllan gick jag ut i korridoren och funderade på vad jag skulle göra. Jag kunde ju gå till mitt rum...eller söka upp Anthony och försöka bli sams. Egentligen var det inte så konstigt att vi bråkade...allt hade gått väldigt snabbt. Tro det eller ej, men vi hade bara varit här i ungefär en vecka nu. Ärligt talat så kände jag inte Anthony...jag visste inte vad han tyckte om att göra (förutom att spela tvspel då) eller något annat om honom...inte så konstigt att jag inte kunde komma på något annat att kalla honom än irriterande...för den irriterande Anthony var den enda jag kände. Jag hade sett en vänlig sida av honom också som kunde dyka upp lite då och då...men...jag visste inte vem Anthony var.
 Jag vaknade plötsligt ur mina tankar och märkte att jag var i den östra delen av byggnaden...den förbjudna delen. Sist jag var här hade jag slagit ner en hel del spelskapare och skrivit ut en karta åt Andrew...jag visste inte riktigt vad han skulle använda den till.
 Jag stod kvar och funderade...skulle jag våga? Jag menar...jag låg ju faktiskt redan i trubbel, och jag ville verkligen veta vad de hade för sig.
  Jag skakade av mig rädslan och började försiktigt gå genom korridoren. Min nyfikenhet ledde mig till en korridor åt höger, men jag höll hela tiden utkik för spelskapare. Jag ville inte behöva slåss mot dem igen.
 Jag gick fram till en dörr som verkade intressant och försökte öppna den, men den var låst. De hade tydligen lärt sig av sina misstag och höjt säkerheten här.
 Jag suckade och försökte med nästa dörr, men den var också låst. Nästa med och den efter det och den efter det...alla var låsta!
 Jag såg irriterat på dörrarna. Det var bara dem som hindrade mig från att lösa det här...de hånade mig med sina lås och det faktum att om jag slog sönder dem skulle jag bli upptäckt.
 Jag gick tillbaka mot mitt rum. Jag kunde omöjligt hitta något här.
När jag kom runt hörnet kunde jag plötsligt höra snabba steg. Vem det än var så verkade den här personen ha väldigt bråttom. Jag backade genast in bakom hörnet för att inte synas och kikade försiktigt fram. Till min förvåning och förskräckelse såg jag att det var en tjej. Det var en från den förra leveln...den som Cricket hade försökt döda. Varför var hon här?
 Hon såg väldigt panikslagen ut och verkade inte veta vart hon skulle eller vart hon var. Hon...hon grät?
Fler snabba steg hördes bakom henne och två beväpnade spelskapare dök upp runt hörnet. Tjejen märkte dem och försökte panikslaget springa ifrån dem, men den ena spelskaparen höjde sin pistol och avfyrade ett skott. Tjejen sjönk gråtande ihop på golvet med ett blödande sår i benet.
 Plötsligt mötte hon min blick och jag ryckte till. Hon såg bedjande på mig, men jag stod bara kvar och bevittnade hur spelskaparna sprang fram till henne. Det fanns inget jag kunde göra...än.
 Det sista jag såg av henne var hur spelskaparna släpade iväg henne och försvann tillbaka runt hörnet.
Vad i helvette var det som hände? Den där förloraren verkade ha haft mycket mer känslor än den där konstiga Jane som jag hade stött på tidigare...nummer 27.

Jag sprang genast mot Anthonys rum, för jag kunde inte minnas vart Andrews rum låg. Det kanske var dumt av mig att springa till honom ...eller ens någon av dem, Anthony hatade mig och Andrew var ett åskmoln.
 Anthonys rum råkade ligga i närheten och jag kom snabbt fram. Tittarna skulle antagligen tro att jag plötsligt hade insett att jag måste säga förlåt till honom, och därför sprungit så snabbt jag kunde till hans rum och knackat på dörren.
 Jag hörde att han närmade sig dörren, men så försvann ljuden av hans steg ...varför hade han stannat? Ville han inte öppna? Visste han att det var jag?
 - Anthony öppna jag måste prata med dig, sa jag så stadigt jag kunde, och när han inte svarade eller öppnade knackade jag en gång till, men hårdare den här gången.
 - Jag är allvarlig Anthony, det är väldigt viktigt! sa jag högre men jag lät fortfarande skärrad. Jag hörde att han rörde på sig och dörren öppnades långsamt. Han mötte kallt min blick och jag ville se ner i golvet, men jag höll blicken stadig och glodde in i hans ögon.
 - Får jag komma in? frågade jag osäkert och han nickade kort och gick undan så att jag kunde kliva in i rummet.
Jag kände att jag inte kunde hålla blicken fäst vid honom längre och sänkte blicken till golvet.
 Jag stannade i mitten av rummet och vände mig om när jag hörde att han stängde dörren.
- Minns du den gången då jag kom och sa att jag hade sett en förlorare? frågade jag och han nickade.
 - Jag har sett en igen..., fortsatte jag och hans kalla blick försvann genast och ersattes av förvåning, men sedan oro.
 - Vartdå? frågade han och jag fick nästan lust att le när han äntligen pratade med mig.
- I den östra delen av byggnaden, hon kom springande genom korridoren med två spelskapare efter sig, hon...hon grät och ramlade när spelskaparna sköt henne i benet...de släpade iväg henne igen, Anthony, hon var inte alls som den där kalla Jane jag hade stött på. Jane var kall mot mig innan, men den riktiga Jane skulle i alla fall ha kommenterat mitt rufsiga hår eller min smutsiga kappa, sa jag och kände att paniken växte inom mig.
 - Sköt de henne? frågade han förvånat och jag nickade.
- De gör något med förlorarna...något hemskt! Annars skulle hon aldrig gråta så där!, sa jag allvarligt och kände mig så fruktansvärt skamsen för att jag inte hade hjälpt henne när hon hade sett på mig. Hon hade sett så skräckslagen ut...varför hjälpte jag henne inte?
 - Jag kunde ha hjälpt henne, sa jag tyst och fick lust att sätta mig ner på golvet och bara försvinna. Jag ville hem, hem till den mörka hålan, hem till den hemska skolan med robotarna och Erik. Det var bättre än det här. Jag saknade min irriterande, idiot till bror, min mor som inte märkte hur dåligt jag mådde, men alltid ändå försökte hjälpa oss så gott hon kunde, jag ville hem till min tv. Jag ville inte vara kvar här längre, spel där man satt utanför tvn med en kontroll i handen var bättre än det här!
  - Förlåt Anthony, sa jag skamset och såg ner på golvet igen. Han svarade inte, han stod bara där och såg på mig.
 - Men du kan inte bara skylla på mig. Jag vet inget om dig, jag känner dig knappt. Det ända jag vet är att du kan vara väldigt irriterande, du tycker om att retas och att spela tvspel...hur ska jag kunna kalla dig för något annat än det jag vet?, fortsatte jag sedan och tvingade mig själv att möta hans blick.
 - Du har nog rätt, sa han med en suck.
- Vänner? frågade jag och räckte fram handen. Han tvekade men tog sedan tag i den med ett litet leende.
 - Visst, vänner, bekräftade han och jag log tillbaka.
Då var det problemet löst, nu behövde jag bara ta reda på vad Andrew ville att Anthony skulle berätta för mig...


Cricket


Jag underhöll mig själv med att läsa ännu mer urkorkad fanfiction om mig och Mac, alltmer road då det dom skrev inte alls överstämde med verkligheten. Jag och Mac hade faktiskt känt varann i knappt en vecka, var fick de alla de här idéerna ifrån?
Å andra sidan verkade saker och ting gå rätt snabbt mellan Anthony och Chris, så det var inte förvånande att man trodde samma sak om mig och Mac.
Fast jag tänkte inte börja dejta någon jag knappt kände. Det var emot mina standard.
   Inte för att jag tyckte att Chris var en slampa eller något (som sagt, man kan inte veta eftersom jag bara känt henne i någon vecka) men det var inte min stil bara.
Jag fick ont i ryggen av att sitta lutad mot väggen med datorn i knäet så jag bestämde mig för att gå upp och ta en liten promenad. Kanske gå ut ur själva stället också, behövde lite frisk regnig London-luft.
Jag öppnade dörren och fick precis syn på Chris som gick förbi. Hon stannade genast och gav mig en orolig blick.
   - Vad? frågade jag.
   - Jag måste nog prata med dig. Det har hänt en grej.
Jag nickade och lät henne komma in i mitt lilla rum, satte mig på sängkanten medan hon stod med ryggen mot dörren.
Gud, hur gick hon runt med allt hår omkring sig, var det inte jobbigt? Jag skulle i alla fall aldrig stå ut med det.
   - Jag minns inte vad hon heter, men jag tror hon var typ din kompis? Ni går ... öh, gick i samma skola tror jag.
   - Annie? frågade jag.
Chris nickade.
   - Jag såg henne nyss. Hon såg skrämd ut, som om hon försökte rymma.
   - Är hon fortfarande här?! utbrast jag förvirrat men Chris hyssjade genast åt mig och jag sänkte ljudnivån.
   - De slog ner henne. Sköt henne ... i benet, avslutade Chris med bestämd blick även om hennes röst var en aning ostadig.
   - Bullshit, fick jag fram, även om jag inte fattade varför hon skulle skämta om något sånt.
Chris skakade på huvudet och sa att det hon sa var sant, att Annie (hon trodde det var hon i alla fall) som hade blivit skjuten och bortsläpad, att hon verkade ha försökt komma undan från något och att hon inte var som den där robotaktiga flickan hon sett innan.
   Fan. Det här var allvarligt. Jag satt tyst kvar på sängen, blicken sänkt mot mina händer. Chris lämnade rummet under tystnad och stängde dörren efter sig, lämnade mig ensam.
De sköt barn ... Varför? Vad fan ville de här sjuka människorna åstadkomma? Hur trodde de att de skulle komma undan med det här?
Och resten av dem som vi fem hade dödat ... Var de också döda nu?
Skulle vi fem också dö?
Det fanns ingen tid att grubbla mer. Vi måste göra något åt det här ...

_________________________________________________________________________
*inga kommentarer* *skäms i ett hörn*
//Fjompen:(
 
Så ett långt från mig och ett lite kortare från Fjompen!!! :P
 KOMMENTERA GÄRNA!!! xD
Hare gött!!! :)
 //Bokberoende xD