Jag vill dö som en gamer- Kapitel 35

Chris




Nästa dag vaknade jag efter en lång natt med hemska drömmar. Jag och Anthony bråkade, Andrew var sur och jag sårade Anthony...vänta lite...det hände faktiskt. Det var ingen dröm! Jag stönade och begravde ansiktet i kudden. Varför fick det inte vara en dröm?
 Jag rullade över på rygg och satte mig upp i sängen. Vad skulle jag göra nu? Jag kanske kunde försöka prata med Andrew om det...han kanske visste vad jag kunde göra, han var ju den smarta av oss!
 Jag klev ur sängen och tog upp mina kläder från golvet. Jag insåg då att det kunde vara dags att byta...jag hade haft dem i flera dagar nu.
 Jag gick fram till min svarta resväska och öppnade den. Allt låg knöligt inkastat i den och jag fick gräva fram en svart T-shirt med Judas Priest på ryggen. Jag hade inte haft den på länge. Jag hittade även ett par mörka jeans som jag hade haft i nåt år nu...men de passade fortfarande. De var lite slitna...men de gick ändå att bära.
 Jag drog av mig pyjamasen och satte på mig de nya kläderna och gick in i det lilla badrummet. Borsten hade jag lämnat hemma...jag skulle ju ändå inte ha använt den.
 Efter att ha borstat tänderna och gått på toa tog jag på mig min vanliga svarta kappa och lämnade rummet.
Jag gick mot matsalen, det kunde vara bra att äta lite frukost först.
 Matsalen var tom när jag klev in i det stora vita rummet. Tvillingarna syntes inte till...bra då behövde jag inte tänka på om jag skulle sätta mig hos dem eller inte.
 Jag tog en bricka och en tallrik. Sedan gjorde jag två smörgåsar och tog ett glas mjölk innan jag satte mig ner vid ett av de runda borden och började äta.
 Jag såg upp mot ingången för att se om tvillingarna skulle dyka upp. Jag kom plötsligt ihåg att vi bara var fem nu! Det var bara jag, Tvillingarna, Cricket och Mac! Vad skulle vi göra nu? Något skumt var ju på gång här...hur skulle vi lösa det här? Det var så mycket vi behövde prata om. Vi kunde inte bråka nu! Inte nu när vi hade så många andra problem att fixa.
 Den första som dök upp i rummet var Mac. Han ignorerade mig, vilket jag blev glad över, och satte sig vid ett bord borta i hörnet.
 Den andra var Cricket som bestämde sig för att sätta sig hos Mac. Tillslut kom i alla fall en av tvillingarna...jag visste inte riktigt vem av dem det var på det här avståndet, men när han kom närmare såg jag att det var Andrew. Till min lycka satte han sig ner mittemot mig med sin bricka och tog en tugga av sin macka. Han verkade inte vara på så bra humör men han satte sig i alla fall här...vilket betydde att han i alla fall inte hatade mig.
 Fast när Anthony kom ignorerade han min blick och satte sig ensam vid ett bord så långt ifrån mig han kunde komma.
 - Har ni bråkat? frågade Andrew och såg förvirrat på Anthony och sedan mig. Jag nickade och tog en tugga av mackan. Min oro syntes antagligen igenom min mask.
 - Om vadå? frågade han och jag suckade.
- Han blev arg när jag kallade honom för irriterande, sa jag och såg upp från min tallrik och mötte hans blick.
 - Ja du gör det väldigt ofta, sa han menande och jag såg irriterat på honom.
- Jag visste inte att han verkligen tog så illa upp...jag ville inte att han skulle bli sårad...jag bara..., sa jag högt men jag märkte inte hur högt jag faktiskt hade pratat. Mac slängde en snabb blick på mig och Cricket såg frågande ut. Anthony hade visst också hört för han såg också på mig, men så fort jag mötte hans blick undvek han min och lämnade rummet.
 - Prata med honom! sa Andrew allvarligt och tog sin bricka och ställde sig upp. Jag suckade och han log snabbt.
 - Varför är du på så dåligt humör förresten? frågade jag snabbt innan han hann gå härifrån.
- Det är något Anthony borde berätta för dig...inte jag..., sa han allvarligt och jag såg förvirrat på honom, men han ignorerade min förvirrade blick och även han lämnade rummet. Hade det här något att göra med det lilla bråket han och Anthony hade innan vi skickades in i spelet? Vad var det Anthony borde berätta för mig?
 Det kanske var bäst att jag fixade det här problemet först innan jag försökte med nästa...jag ville inte vara osams med Anthony...


Cricket


Mac tittade konstigt på mig när jag satte mig ner vid hans bord.
   - Jag? sa han. Inte Chris?
Hans frågor var för outvecklade för att jag skulle ge honom ett svar, så jag tog bara loss sugröret från juice-förpackningen och stack det genom hålet för att komma åt päronjuicen.
   - Varför satte du dig inte med henne? envisades Mac och nickade mot Chris.
   - Varför satte inte du dig med henne? motfrågade jag.
Mac fnös som om det var uppenbart och drack en klunk mjölk. Han svarade bara efter att ha slickat bort mjölkmustaschen.
   - Varför skulle jag? Jag känner inte henne.
   - Inte jag heller.
   - Du känner ju inte mig heller.
Jag ignorerade hans underliga, nästan förföriska tonfall och åt bara kanelbullen som skulle föreställa frukost. Fasen också, hans knä nuddade mitt under bordet. Det gjorde det inte för några sekunder sedan. Jag satte mig irriterat rakare i stolen för att ta bort kontakten mellan våra ben, vilket han verkade märka för han drog undan sitt ben också.
   - Vad var det du försökte säga igår, när du låste in dig på mitt rum? fnös jag när jag mindes det.
   - Angående? sa han.
   - Det där om att du ...
Ojdå, jag kunde ju inte säga det när det fanns en massa kameror överallt. Det skulle ta död på vår "förbjudna kärlek".
Jag vickade lite på fingrarna åt honom att komma närmare och han lutade sig mot mig med örat förberett för min viskning.
   - ... är singel. Jag vet inte riktigt vad du ville få fram med det, väste jag och täckte för munnen som småbarn gjorde när de viskade.
   - Åh det-, började han nonchalant men Chris plötsliga rop avbröt honom och jag tittade frustrerat bort mot  hennes bord.
   - Jag visste inte att han verkligen tog så illa upp! Jag ville inte att han skulle bli sårad, jag bara ...
Hon avbröt sig när hon fattade att hon hade pratat för högt och sänkte blicken. Jag vände mig åter mot Mac, även när situationer var potentiellt livshotande hade vi tonåringar tid för relationsproblem. Jag hade aldrig trott jag skulle sjunka till denna nivå.
Fast jag hade en knäpp känsla i bröstet varje gång jag tittade på Mac, och jag förstod uppgivet att det var attraktion. Jag visste att du hade en ohälsosam besatthet av fuskare och knäppgökar, Cricket ...
   - Jag tänkte bara utifall ... dueeh ... typ ...
Han ryckte på axlarna flera gånger med ett misslyckat försök till en komiskt nonchalant min för att dölja sin osäkerhet, hans stammande tillsammans med en liten rodnad avslöjade honom alltför väl.
   - Asså, jag tänkte bara säga det. Så du inte skulle bli arg på mig om du fick reda på sanningen sen för du ... du verkar inte som någon som ... öh, gillar när man ljuger för dom. Elle' nåt.
   - Jasså? sa jag sarkastiskt. Ja, det har du ju rätt i, Casanova. Med dina raggninstekniker tvivlar jag på att du någonsin haft en flickvän ...
   - HEY. Försök inte dra för tidiga slutsatser! sa han och pekade varnande på mig.
Jag flinade bara elakt mot honom och fortsatte att reta honom.
   - Eller så är alla dina ex-flickvänner fiktiva, som Cortana eller Amy Pond ...
   - Stanna utanför mitt liv tills du är en del utav det okej? Och du är inte det!
Ett uppenbart och väldigt opassande "än" hängde i luften mellan oss och jag försökte att andas normalt. Vad var det som orsakade min snabba puls undrar du? Jo, jag blev alltid nervös när jag bråkade med folk och Mac satt alldeles för nära mig. Plus att konversationen höll på att göra mig galen.
   - Jag ska nog dra nu, mumlade jag och tänkte ställa mig upp, men Mac tog tag i min handled och såg på mig med bekymrad min.
   - Du har ju inte ätit. Ska du svälta dig själv bara för att jag sitter bredvid?
   - Allt handlar inte om dig macho, skrattade jag hånfullt. Jag måste säga att en väldigt liten del handlar om dig.
   - Det är en lögn och det vet du.
Jag glodde förvånat på hans vänliga men samtidigt hemlighetsfulla flin och slet åt mig handen.
   - Nej vänta! Stanna och ät, dumskalle, jag drar.
Han ställde sig upp och tog upp sin bricka. Jag vågade inte ens se honom i ansiktet för jag kände att det var rött av skam. Jag ville inte vara beroende av honom, fast jag kände att jag måste vara lite för mig själv nu. Och äta.
   - Jag är ändå så fet, jag kan hoppa över en frukost.
Jag såg på hans självklart platta mage och var nära att ge honom en ironisk blick. Men så stack han, utan några flera ord.

___________________________________________________________________________

Yep, Fjompen har fått slut på inspiration och skriver nu sappy romance xD Hoppas det är okej med dig som läser :3
//Fjompen<3



 Ja...ett kapitel till er...blev det bra??? Vet inte riktigt vad jag ska skriva här...hm...
Hare gött!?! XD
 //Bokberoende ^^