Jag vill dö som en gamer- Kapitel 37

Chris



Jag lämnade Crickets rum, jag orkade inte prata med henne just nu. Jag var fortfarande chockad, men ändå lättad över att jag och Anthony var vänner igen. Jag hoppades att han inte skulle återgå till alla flörtförsök som fick mig att rodna och bara vilja springa därifrån så snabbt som möjligt. Det var bara irriterande, och pinsamt. För, ärligt talat, så var jag inte säker på varför jag lät honom göra så med mig. Varför skällde jag inte ut honom? Han kanske skulle ha slutat då, och varför gjorde han så mot mig?
 Trots att det irriterade mig så mycket, så gillade jag att faktiskt få uppmärksamhet för en gångs skull. Jag orkade inte bry mig om ifall han bara drev med mig eller inte, han verkade bry sig om mig i alla fall. Ingen har gjort det förut. Min bror verkade mest bry sig om mina spel, min mor frågade väl lite då och då om min dag, men hon verkade bara göra det för att mammor ska göra så.
 Jag hade varit ett enkelt mål....
Jag kom plötsligt att tänka på den gången då Andrew för första gången visade sin ilska.
 - Anthony kan du inte bara låta henne va? Man ska inte leka sådär med folk.
- Tror du att jag leker med henne? 
- Du sa samma sak om den förra och vad hände då? Du tappade intresset och krossade hennes hjärta.
Jag stannade med ett ryck. Betydde det som jag trodde att det betydde? Hade jag haft rätt från början?
 Jag kände mig som en idiot. Jag borde ha fattat vad Andrew menade, var jag frånvarande då eller? Var jag verkligen så korkad och dum i huvudet?
 Jag vände mig genast om och började gå tillbaka mot Anthonys rum. Jag tänkte tvinga honom att berätta det som Andrew ville att jag skulle veta, jag ville veta om det var det som jag hade kommit på nu.
 Det som jag trodde verkade faktiskt väldigt troligt. Jag var ett enkelt mål. Jag hade varit ensam i hela mitt liv, jag längtade efter någon som visade intresse nog att ens prata med mig utan att säga något elakt. Anthony gjorde det, han sa aldrig något elakt till mig. Det var inte så konstigt att han fick mig på fall så lätt...jag var ett vrak. Jag hade aldrig tänkt på det förut, men nu förstod jag det. Jag var verkligen ett vrak. Jag hade ignorerat det tills nu.
 Jag stannade igen framför Anthonys dörr med handen höjd för en knackning, men jag lät den falla till sidan.
Jag tänkte inte göra det så lätt för honom, om hade hade lekt med mig så ville jag att han skulle betala för det. Chris Smith skulle hämnas, för första gången i sitt liv.
 Anthony hade skämt ut mig i direktsänt tv, så då tänkte jag göra samma sak mot honom.


Cricket

Jag hade ingenting att göra, ville inte prata med Mac och Chris verkade ha egna problem. Ibland önskade man faktiskt att man hade flera vänner här i livet, jag hade inte ens någon att ringa till.
Utom mamma och Aida förstås, men Aida var för liten för att få höra allt underligt skit som hade hänt här och mamma skulle nog bara bli orolig och försöka få mig ur det hela.
Men vänta. Egentligen så borde ju det fungera. Jag menar, de kunde inte hålla fast folk fullkomligt som de sa på deras hemsida, att man inte hade någon återvändo när man väl hade blivit utvald.
Det skulle bara bli misstänkt om man verkligen inte kunde dra sig ur oavsett vad, det borde visserligen vara svårt men inte omöjligt!
   Ja, jag borde nog ringa mamma och berätta hur det låg till. Kanske skulle hon kunna få ut oss alla härifrån?
Kalla mig feg, men jag ville inte riskera mitt liv för några tölpar jag inte ens kände. Jag hade absolut ingen skyldighet till det och hade full rätt att backa ur detta "heroiska" och något dumma uppdrag. Mamma jobbade nu, och brukade oftast sluta vid åtta eller nio. Jag fick vänta tills dess.

***

Jag loggade in på Skype och insåg lyckligt att min mamma var online, och jag ringde direkt. Underligt nog svarade hon inte först. Konstigt, man skulle väl tro att hon ville svara så fort som möjligt.
Men sedan kom jag på. Hon försökte väl få Aida att sova, något som hände ibland då Aida var extra sur på mamma för något som hon hade lovat Aida (som en ny leksak) och sedan inte hållit sitt löfte.
När mamma svarade till slut var hennes hår lite rufsigt och hon hade fortfarande på sig sin arbetsuniform.
   - Heej, älskling! sa hon glatt och log genom sin allmänt trötta uppsyn. Hur går det? Du kom med i finalen, grattis! Jag tvivlade aldrig på dig!
   - Tack, svarade jag och log tillbaka. Mamma, det är en sak du måste veta.
Hon märkte av den plötsligt vaksamma tonen i min röst och såg genast orolig ut. Precis när jag öppnade munnen började jag fundera på om jag verkligen borde berätta något.
Jag menar, hon såg så trött ut och jag skulle bara göra henne mer ängslig. Men å andra sidan så skulle det nog vara bättre att jag berättade och gjorde henne orolig nu än att sedan om jag råkade dö i spelet skulle försvinna helt och hållet.
   - Det händer jättekonstiga saker här. Du vet de andra deltagarna som har förlorat? Vi har inte sett dem mer, de bara förs- AH!
En explosion rätt framför mig fick mig att hoppa baklänges i sängen. De luktade plötsligt av bränt gummi och jag lutade mig fram mot den svarta datorskärmen som hade slocknat i samma sekund om explosionen hade skett. Vad i helvete?
   - Hallå? Mamma, hör du mig? ropade jag även fast jag var 95 procent säker på att datorn hade dött.
Jag såg mig omkring och upptäckte att lampan i rummet hade slocknat också. Var det någon sorts våldsam kortslutning?
Jag letade fram min mobil för att ringa mamma i min panik - för jag var säker på att det inte var en olyckshändelse - men mindes snart att det knappt fanns någon täckning här.
Jag svor högt för mig själv och gick ut för att kolla om det bara var mitt rum eller resten av byggnaden också.
Joda, den nästintill sterila vita korridoren var helt svart när jag kom ut.
Allas rum låg bort till höger, så jag lade handen mot väggen och begav mig mot de andras rum.
Den där mörkerseendes-monokeln hade nog varit lämplig just nu.

______________________________________________________________________

Förlåt mig ... Förlåt mig så mycket :'( Det har varit en massa skit-prov i skolan och annat strunt som har gjort att jag helt glömt bort denna novell. Plus att jag inte hade någon aning om vad jag skulle skriva ...
Förlåt ...
//Fjompen:(