Chris
Han avslutade kyssen med ett leende, men han tog aldrig bort armarna från min midja och han stod fortfarande lika nära. Leendet blev till ett belåtet flin och den nervösa Anthony ersattes av den vanliga och irriterande Anthony som jag var van vid. Jag slet blicken från hans ögon och såg på hans hår. Till skillnad från mitt så var det ganska vårdat. Jag fick plötsligt lust att känna på det så jag höjde handen och drog försiktigt handen genom det.
- Ditt hår är mjukt, utbrast jag och han skrattade och lutade pannan mot min. Jag suckade och lät handen falla till hans axel.
- Ditt hår är fint, sa han med ett leende och den här gången var det min tur att skratta.
- Det var det mest korkade och idiotiska jag någonsin har hört, skrattade jag och han suckade.
- Mitt hår har inte varit fint sedan jag var fem och hittade spelvärlden, skrattade jag och försökte backa undan från honom men han höll mig kvar.
- Utan ditt rufsiga hår skulle du inte vara du, och det är dig jag gillar, sa han allvarligt och jag slutade skratta och en rodnad spred sig över mitt ansikte.
- Jag fattar inte varför vi står här och pratar om hår, sa jag roat och han flinade som vanligt.
- Det var du som började, sa han och jag suckade.
- Ska vi gå och se om Andrew har hittat något? frågade jag allvarligt och han nickade och släppte mig motvilligt, och följde efter mig ut i korridoren. Jag visste inte vart Andrews rum låg så Anthony fick visa vägen. Jag undrade vad Cricket hade för sig, jag hoppades att spelskaparen inte var alldeles för arg på henne. Jag ville i alla fall inte reta upp dem, de skrämde mig, speciellt nu när jag visste att de höll på med något skumt. Jag hoppades verkligen att Andrew hade hittat något. Jag ville reda ut det här, snabbt.
- Hittat något kära broder? frågade Anthony när han nonchalant klev in i rummet utan att varken knacka eller ens fråga om han fick gå in. Jag följde efter honom och stängde dörren. Andrew satt i sängen med sin dator i knäet och glodde på skärmen med ett roat leende.
- Det här är häftigt. Bilderna på oss är ascoola, jag fattar inte ens vart de har fått de här bilderna ifrån, sa han och jag blev orolig. Vilka bilder? Vad var det för bild de hade på mig? Anthony satte ner bredvid sin bror och såg på skärmen. Jag följde hans exempel och satte mig ner på sängen bredvid Andrew. Fyrtio små bilder syntes på skärmen i rader. På trettio bilder stod det Game over på med rinnande blod, resten var lite ljusare och lättare att se. Jag fick syn på Eriks hånfulla blick på en av bilderna. Han stod bara med armarna i kors med svärdet på ryggen och flinade hånfullt som om han kunde alla ens svagheter och rädslor och att han inte skulle tveka en sekund för att använda dem mot en. Jag blängde på bilden och letade vidare. Jag fick syn på Anthonys bild. Han stod med yxan mot nacken och armarna hängande på dess skaft på varsin sida. Han flinade roat som om allt var lugnt och bara en rolig lek. Jag fick syn på Andrews bild bredvid honom. Han hade sina böjda svärd framme med en sökande blick som om han just hade hört något. Jag sökte vidare och fick syn på en tjej med en mörk mantel och huvan uppfälld. Ögonen syntes knappt men man kunde se den irriterade blicken genom skuggan. Hon stod böjd över en kropp med en av sina knivar tryckta mot kroppens hals medan hon höll upp kroppens huvud. Jag visste att det var jag, men jag kände inte igen mig själv. Var det så jag hade sett ut när jag hade slagits mot Erik? Det var inte Eriks hals som jag höll kniven mot, det var en främmande killes. De måste ha bytt ut kroppen.
- Där är lejonet som jag pratade om, sa Anthony med ett leende när han såg att jag stirrade på min bild. Nu förstod jag verkligen vad han menade med lejon och kanin. Under bilden stod mitt spelnamn och under namnet stod det fullt av siffror.
- Vad är det för siffror? frågade jag förvirrat och Andrew log.
- Om man trycker på en bild kommer man till den personens sida med videoklipp, man kan även gilla sidorna. Enligt siffrorna gillar 1,347802 stycken din sida, sa han och jag tappade hakan. Jag såg på Anthonys bild och såg att 1,347787 stycken gillade hans sida och att 1,345032 stycken gillade Andrews sida. Haha jag hade fler fans än Anthony.....skadeglad! Jag flinade roat och letade rätt på Crickets bild. Hon stod med svärdet höjt för ett slag med mord i blicken. Jag sänkte blicken till numret under namnet. 1,347763...jag hade fler fans men hon hade också väldigt många om man jämförde med Eriks 1,12300 fans. Jag fick syn på hackarens bild. Han stod med pistoler i händerna och stirrade mordiskt rakt fram. Blicken skrämde mig fast det bara var en bild. Namnet PacMac stod skrivet i rött under bilden och han hade 2,988706 stycken fans. Wow, värst vad han var populär!
- Har du hittat något? frågade jag och slet blicken från bilderna och såg frågande på Andrew. Han nickade och klickade på min bild. Bilden flyttades upp till hörnet och en ny sida dök upp på skärmen. En stor svart ruta dök upp i mitten på skärmen med orden Dreamergirl Live skrivet i rött på. Under rutan syntes många små rutor med olika datum på. Var det så här man kunde förfölja mig? En gillaknapp syntes uppe i hörnet under min bild.
- Videon där du träffade Jane är inte med, det finns inga kameror i den korridoren, sa Andrew och skrollade bland alla videor.
- Finns det kameror i sovrummen? frågade jag och han ryckte på axlarna och tryckte på den stora rutan. En bild på Andrews dörr dök upp och orden Dreamergirl är ur bild gled förbi om och om igen på skärmen. Jag pustade lättat ut.
- Jag ska se om det finns andra korridorer som är kamerafria, allt jag behöver är en karta över byggnaden, sa Andrew och såg på oss.
- Det fixar vi, sa Anthony med ett flin och ställde sig upp. Han drog upp mig på fötter men jag tvekade. Vart skulle vi få tag i en karta?
- Andrew minns du de där ör-grejerna som vi köpte för att kunna nå varandra på avstånd? frågade Anthony och såg frågande på sin bror som nickade.
- Jag har dem med mig, jag tänkte att de kunde vara bra att ha om vi ville prata med varandra, men jag glömde ge den ena till dig, sa han och gick fram till sin resväska och började rota i den. Jag såg frågande på Anthony men han ignorerade min blick och väntade på Andrew.
- Här är de! utbrast Andrew glatt och gick fram till Anthony som tog en av de små svarta sakerna och satte in den i örat, och Andrew gjorde samma sak.
- Vi kan höra varandra nu, som mobiler, fast man stoppar in dem i öronen. Fast vi har bara två så jag får upprepa allt han säger till dig, sa Anthony och gick fram till dörren.
- Kommer du? frågade han och höll upp dörren. Jag var förvirrad...allt som hände just nu var för mycket. Varför hade allt konstigt hänt på en och samma dag? Med tankarna snurrande i huvudet följde jag efter Anthony ut. Allt gick så fort. Jag ville hem, jag ville hem till den idiotiska skolan och till min dryga bror. Jag saknade mitt gamla liv.
Cricket
Det hade börjat regna. Mac hade hittat ett trapphus som vi ställde oss i så att jag inte blev fullkomligt genomblöt, han satte sig på ett trappsteg och sträckte ut sina långa ben med en suck.
Jag satte mig några steg ovanför.
- Men hur gör man? För att hacka sig in?
- Koder. Precis som vanligt, svarade Mac nonchalant.
- Men det finns ju inget tangentbord. Tänker man koderna i stället?
- Jag har bra visuellt minne. Jag minns bara koden, även om jag inte kan den utantill. Det gäller att så fort de kopplar in dig ta tag i det där stället som varken är spelet eller verkligheten. Det är där allt är. Alla vapen som kommer att finnas med i spelet, alla andra saker. Medan de kopplar in oss laddar den virtuella världen, och stället mellan verkligheten och spelet är lättast att komma åt.
Mac tittade på mig för att få respons, tillbakalutad med armbågen på trappsteget som jag satt på. Jag lyckades förstås inte säga något eftersom jag inte förstod något.
- Det dom har gjort fel är att spelet är inaktivt tills det kommer folk dit. Banan är laddad men allt står stil och det finns inga vapen.
- Så jag kommer antagligen inte kunna komma dit?
Mac ryckte på axlarna.
- Det behöver du inte, de vapen du får av mig är inte samma vapen som finns i spelet. De fungerar likadant men "registreras" inte som riktiga, så du kan ha hur många som helst.
- Otroligt, flinade jag.
Han nickade med samma entusiasm. Vi var tysta en stund och lyssnade på regnet utanför.
Sedan tog min nyfikenhet över.
- Brukar du spela mycket annars?
Mac vände blicken mot mig igen och tittade sedan upp i taket. Skakade på huvudet.
- Jag pluggar till spelprogramist. Det är inte själva spelet jag gillar utan allt som är inuti det.
- Matte?
Han nickade och log när han såg min småäcklade min. Matte usch. Plötsligt kom jag på en sak.
- Mac, alla vet att du fuskar ... sa jag med en ton som förklarade att jag bara hade börjat.
- Ja?
- Men varför tar dom inte bort dig ur spelet?
- Har du sett hur många fans jag har? skrattade han lömskt. Människor älskar dem som bryter mot regler! Plus att det inte gör dem någon skillnad heller, som sagt även om jag vinner så gör jag det inte.
Han kastade en blick ut genom glasdörren. Regnet hade lugnat ner sig lite, tillräckligt för att vi skulle kunna återvända. Mac ställde sig upp och tog av sig jackan.
- Du kan låna den. Jag tror det är dags för oss att gå tillbaka.
_______________________________________________________________________________
Sorry för alla korta delar folks :'( Hoppas det blev okej i alla fall!
//Fjompen:)
No comments:
Post a Comment