Jag vill dö som en gamer- Kapitel 34

Chris

- Så...en hel veckas ledigt...vad kan man göra?, suckade jag och Anthonys grepp hårdnade om mina axlar. Jag såg förvirrat upp på honom men han flinade bara och sa:
 - Tro inte att du slipper oss bara, ellerhur Andrew?
- Mmh, muttrade han bara och jag lyckades ta mig ur Anthonys grepp och stoppa Andrew mitt i korridoren.
 - Varför så sur?, frågade jag allvarligt och han suckade.
- Det är inget, sa han bara och tog bort min hand från hans bröst som jag hade stoppat honom med.
 - Kom igen Andrew, vi är i final, vad finns det att vara sur över, sa Anthony med ett flin och lade sin hand på sin brors axel.
 - Visst...jag är trött, vi hörs imorgon, muttrade han igen och slet sig loss från sin brors grepp och försvann runt hörnet.
 - Vet du vad det är med honom?, frågade jag och Anthony skakade på huvudet.
- Tyvärr inte, men han kan ju inte vara sur för alltid, han är säkert sitt vanliga jag imorgon, sa han lugnande och log ner mot mig.
 - Kan du fatta det? Vi är i final, sa han sedan glatt, antagligen bara för att byta samtalsämne.
- Inte riktigt...när jag skickade in min ansökan förväntade jag mig inte alls att det skulle bli så här, sa jag med ett leende men jag slutade le när han flinade.
 - Måste du flina hela tiden? Det är väldigt irriterande, sa jag allvarligt men han skrattade bara.
- Du säger det om precis allt jag gör, Chris! Du är så irriterande Anthony, sluta flina det är så irriterande, sluta med dina dåliga skämt det är så irriterande, sa han menande och jag suckade, men han hade ju rätt.
 - Förlåt...men du är väldigt irriterande, sa jag ursäktande och han såg allvarligt på mig, men log.
- Finns det inget annat du kan säga om mig? Är jag bara irriterande?, frågade han och jag visste inte vad jag skulle säga. Irriterande var det första jag kunde tänka på när jag tänkte på honom.
 - Jag är trött, kan vi ta det här imorgon? frågade jag ursäktande och han suckade men nickade.
- Godnatt, sa han och kysste mig. Jag lyckades komma loss ur hans grepp efter ett litet tag och han flinade åt mig.
 - Låt mig gissa, det är irriterande när jag gör så? sa han men det lät nästan som att han faktiskt blev sårad över att jag inte hade något annat att säga om honom...eller var det bara inbillning?
 - Godnatt, sa jag bara snabbt och gick fram till min dörr och låste upp den snabbt och klev in i mitt rum.
Det var skönt att veta att vi skulle slippa spelvärlden i en vecka nu. Det var ganska tröttsamt att springa omkring och döda spelare efter ett tag. Jag undrade vad vi skulle göra nu...spelskaparna hade ju något konstigt för sig...så...hur skulle vi lösa det här?
Jag lade mig ner på sängen. Det jag hade sagt till Anthony var ingen lögn, jag var verkligen trött!

Nästa dag vaknade jag av att någon knackade på dörren och jag gick för att öppna den, men när jag lade handen på dörrhandtaget föll något ner på golvet framför mig ur en springa på dörren.
Jag böjde mig ner och tog upp det svarta kuvertet. Som vanligt var texten röd...Dreamergirl stod det på det.
Jag tog med mig brevet bort till sängen och öppnade det när jag hade satt mig ner. Det var tydligen ett informationsbrev från spelskaparna.

 Grattis Dreamergirl till finalplatsen.
Nu när du är en finalist kommer du få en veckas ledigt, från och med idag. Du får vistas i hela byggnaden under din lediga tid, förutom på den östra sidan, och du får ej lämna byggnaden.
 Om tre dagar, vilket är på torsdag, kommer du tyvärr inte få ledigt. Prick klockan fem ska du infinna dig utanför rum 553. Du ska nämligen vara med i en tvintervju. Kom som du är, du kommer bara få en mick. Vi vill att du ska se ut som du brukar göra. Du kommer få några enkla frågor om dig själv som du ska svara på, det liknar testet du gjorde när du först kom hit, bara det att det är direktsänt tv. 
 Fram till dess får du i stort sett göra vad ni vill. 
Använd din lediga tid väl!
 Mvh Game over.

Jag stirrade på brevet i min hand. Skulle de göra en tvintervju med oss finalister? Genast blev jag nervös...jag kunde inte vara med i tv. Fast jag var med i tv när jag var i spelet, och filmades varje dag utanför spelet...men det var inte samma sak som att sitta framför en kamera och veta att hundratals människor såg på en i just det ögonblicket...eller kanske fler...
 Det knackade på dörren igen och jag gick fram till den, fortfarande stirrande på brevet i min hand.
- Hej har du fått br...äh det var inget, sa Anthony när han fick syn på brevet i min hand. Jag gick åt sidan så att han kunde komma in och stängde sedan dörren.
 - Vad tycker du då? Ska det inte bli kul?, sa han sedan med ett leende, men flinade sedan för att visa att han drev med mig.
 - Jaa...jätte, sa jag ironiskt och satte mig ner på sängen med en suck.
- Det kommer gå bra Chris, sa Anthony allvarligt och satte sig ner bredvid mig.
 - Jasså? Jag tror att jag kommer dö, eller ännu värre, göra bort mig på direktsänd tv, sa jag irriterat och begravde ansiktet i händerna.
 -Lugna ner dig Chris, du oroar dig för mycket, sa Anthony och lade armen om mig, men jag ställde mig upp för att undvika honom.
 - Förlåt men jag är tyvärr inte lika självsäker som dig, sa jag ännu mer irriterat och han ställde sig upp med ett sårat uttryck.
 - Hörru, jag försöker bara hjälpa dig, du behöver inte bli så arg, sa han stött och lade armarna i kors. Eftersom han hade lurat mig förut när det gäller att bli sur eller sårad, trodde jag honom inte.
 - Kan du sluta försöka lura mig och vara lite allvarlig för en gångs skull, sa jag och han såg surt på mig.
- Jag försöker inte lura dig, sa han argt och gick bort till dörren.
 - Jag försöker inte alltid skämta med dig, jag kan vara allvarlig också, sa han och jag blängde på honom.
 - Skämta med mig? Allt du gör är att håna mig och få mig att känna mig generad, sa jag ilsket tillbaka och han blängde tillbaka innan han öppnade dörren.
 - Jag kan inte fatta att du verkligen tror så om mig, röt han och smällde igen dörren och lämnade mig ensam kvar. Vad hände nyss?
 Var alla på dåligt humör helt plötsligt? Först Andrew, sedan...jag och nu Anthony?
Jag stirrade på den stängda dörren...trodde först att han skulle komma tillbaka in med ett av sina vanliga flin, men dörren förblev stängd. Varför hade jag gjort så där?
 Allt jag kunde göra nu var att vänta och hoppas att allt skulle bli bra igen...men tänk om det inte löste sig!



Cricket

   - Vad gör du? frågade jag osäkert med rynkad panna.
Mac suckade och sänkte blicken, men hans aningen trötta utseende fick mig inte att mjukna. Även om jag säkert var huvudet kortare ställde jag mig med armarna i kors och försökte stirra honom till förklaring.
   - Mac?
   - Jag har inte en flickvän. Jag skojade med dig bara.
Öh. Okej? Jag lät armarna falla till sidorna, inte för att nyheten var chockerande, utan för att jag bestämde att han inte var ett hot trots att han trängt sig på och låst dörren utan tillåtelse. Med den tanken satte jag mig på kanten av sängen slog på datorn.
   - Jaha? sa jag högt för att få honom att fortsätta.
Han svarade inte. Tystnaden fylldes snart av datorns låga surr, jag väntade fortfarande på Macs svar medan jag skrev in mitt lösenord.
   - Undrar om folk skriver fanfiction om oss, spekulerade han högt.
Jag förstod inte riktigt vad han ville säga med det. Fast dumma Mac hade väckt min nyfikenhet, så jag gick in på Google och sökte på "fanfics about Cri-", mer behövde jag inte skriva för Google fyllde i resten själv.
Mac var den som dök upp först och även mest, bara i andra formuleringar. Sedan var det Andrew, och ett par killar till. Andrew? tänkte jag med en fnysning. Måste ha varit för den där grottdelen, när Mac hackade spelet så ljuset försvann. Dumma tweens.
   - Finns det?
Mac avbröt mina tankar och gick närmare sängens kortsida. Jag makade mig genast längre bort från honom.
   - Verkar som det.
   - Vill du läsa?
   - Usch, fan heller. Ville du säga något mer eller? Annars kan du gå? sa jag ilsknare än jag hade planerat och stirrade stint på honom.
Mac rynkade pannan åt mig först, det såg ut som om han ville säga någon irriterande comeback, men ändrade sig i sista sekunden och ryckte på axlarna.
   - Okej. Som du vill, Cricket.
Med de orden vände han mig ryggen och lämnade rummet.
Äntligen kunde jag slappna av lite! Vi skulle ändå bli tvungna att på något sätt luska ur vad hela game-over-grejen handlade om. Det kunde ju inte vara så farligt? Nej, jag ville inte tänka på sånt då jag var ensam. Ensamhet var något viktigt för mig, så jag ville ta vara på det.
Så jag hittade en av de mest populära fanfics om mig och Mac och började läsa.

Cricket Harper har alltid fått fallit offer för fördomar mot tjejer som älskade dataspel, och som resultat var hon en outsider i sin skola. 
Jag hade aldrig upplevt den graden av fördomar, och jag hade frivilligt avlägsnat mig från alla människor i skolan.
Hon var en talangfull sångerska 
Fullkomlig lögn, jag var tondöv.
och än mer talangfull gamer. Men trots sina talanger hade hon en väldigt liten vänskapskrets. 
Jag förstår inte varför författaren måste betona denna Crickets ensamhet två gånger i samma stycke, och samtidigt säga emot sig själv då "outsiders" oftast inte ens hade små vänskapskretser. Idioti.
Men allt skulle förändras snart, då den nya bad boyen Mac Tennant börjar i hennes skola. 
Mac var ingen bad boy. Han var en fuskare, men det gjorde honom inte till en bad boy. Efter den meningen skummade jag igenom resten av de 30 kapitlen och listade ut att Mac och Cricket i denna fanfic skulle ha en hel del sex, han skulle dumpa henne, hon skulle bli gravid, han skulle försöka komma tillbaka till henne och hon skulle svälja det hela med hull och hår.
Alltså helt emot det jag skulle göra i verkligheten, och då pratar jag om reaktionen på graviditeten och sveket, inte det faktum att jag tydligen var lättfotad som hoppade i säng med Mac efter tre veckors bekantskap.
Jag suckade tungt åt den dumma fanficen och stängde av datorn. Måste ta och sträcka på benen.

_______________________________________________________________________________

Unia sa att denna var en av hennes favoritnoveller, och jag kände mig otroligt skyldig för att jag alltid försenar kapitlen :( Förlåt ...
Kom inte på något att skriva, så jag hade med den här lilla knäppa delen om fanficen xD Hoppas det blev bra ändå :/ Vad vill ni ska hända mellan Mac och Cricket? För jag är faktiskt rätt osäker, de har ju känt varann så lite ....
//Fjompen:)

 Ja Mac och Cricket har ju känt varandra så lite...lika lite som Chris och Anthony!!! ;) Insåg inte hur lite de har känt varandra...efter 34 kapitel har det ju fortfarande bara gått några veckor!!! O_O
 Ville att något skulle hända så jag skapade ett bråk...av någon anledning tycker jag om att ge mina karaktärer problem...men då ger jag även mig själv problem eftersom det är jag som måste lösa dem...men det här problemet är så litet!!! ^^'
 KOMMENTERA!!! :)
Hare gött!!! XD
  //Bokberoende (>^.^)>