Jag vill dö som en gamer- Kapitel 33

Chris



Mitt lejon?
 Självklart tappade jag fokus helt och jag slängde en hastig blick på Anthony. Jag förväntade mig ett flin, men han var gravallvarlig. Han menade verkligen det han sa...överlev det här nu!
 Jag slet blicken från honom och koncentrerade mig på nuet. Våra fiender närmade sig snabbt. Plötsligt flög något förbi ovanför våra huvuden och en tjej runt arton år landade på den lilla plattformen i mitten av hålet. Hon var rätt stor, men såg väldigt stark ut och i händerna höll hon två pistoler och i bältet hängde en kedja. Hon vände sig om och såg på oss. Hon var en, vilket betydde att det var tre till på väg!
 Hon höjde sina pistoler mot oss och jag ryckte till....ibland kunde mina tankar vara farliga. Jag försvann ju trots att jag var mitt i ett slags krig.
 Tur nog var de andra mer fokuserade och Mac avfyrade ett skott som tyvärr inte dödade henne, men hon tappade balansen och föll ner i hålet.
  Jag försökte skjuta undan alla mina tankar och fokusera på spelarna som nu kom ut ur de tre andra tunnlarna jagade av sina kloner. Synen av två Erik gjorde mig illamående och jag var nära att försvinna i gamla minnen från skolan, men jag tvingade undan dem. Trots att jag försökte att inte tänka smög sig en tanke in i mitt huvud. Jag hade bara två knivar! De var inte skapta för den här typen av närkamp!
Något gnagde i bakhuvudet...det var något jag hade glömt men som skulle vara till stor hjälp nu...man kan uppgradera sina vapen och rustningar genom att samla poäng!
 - Hörrni...hur får man tag på poäng? frågade jag medan våra fiender slog ner sina kloner.
- Jag vet inte! sa Andrew lite stressat när en kedja virade sig runt staketet runt hålet och den stora tjejen kikade fram.
 - Man får ett poäng för varje person som gillar ens sida, fem poäng om man dödar någon och tio poäng om man slår ut någon från spelet! muttrade Mac och siktade på tjejens huvud igen.
 Nu behövde jag bara komma på hur man faktiskt uppgraderade sina vapen...med tanken? Värt att prova.
Jag backade lite så att jag stod skyddad bakom de andra och stängde sedan ögonen.
 Jag vill uppgradera mina knivar! tänkte jag och rösten som ropade upp de döda spelarna ekade i mitt huvud när den svarade.
 Knivar uppgraderade!
När jag öppnade ögonen igen kollade jag ner på mina knivar. De lyste blått ett litet tag men så slocknade ljuset och jag höll två lite vassare knivar i mina händer...men jag såg inte någon annan förändring. Kul...det var ju inte alls slöseri med poäng!
 Jag tog ett steg fram och ställde mig i halvcirkeln igen. Klonerna var borta...tror jag...det kanske bara var klonerna kvar...
 De fick syn på oss och Erik siktade genast på mig med sin pistol.
Tjejen som hade ramlat ner i hålet klättrade upp på nytt medan hon respawnade och hoppade ner på golvet med framdragna pistoler. Hon siktade genast på tvillingarna och när jag vred på huvudet fick jag syn på en kille och en tjej som siktade med sina pistoler på Cricket och Mac.
 Det var tydligen vi mot dem...fem mot fyra.
- Trodde ni att ni är de enda som kan samarbeta? skrattade Erik och jag hörde att tvillingarna svor lågt bredvid mig.
 - Samarbete? Ni hjälpte inte ens varandra med era kloner! fräste jag tillbaka, men han flinade bara.
- Vi kom överens om att döda er så att vi sedan kan komma till finalen! sa han och jag suckade.
 - Om du skjuter henne ska jag...., fräste Anthony men Erik flinade bara och avfyrade skottet. Det smällde till och en plötsligt smärta spred sig från mitt huvud. Jag höjde handen till huvudet och den blev genast dränkt i blod. Min hälsa var inte så bra så att jag skulle klara mig. Mina ben tappade sin styrka och jag föll till golvet.
 Allt försvann och det blåa ljuset smög sig på mitt synfält igen. Nu hade jag bara tre liv kvar!
När jag slog upp ögonen igen stod jag på samma plats som innan, men allt var helt annorlunda. Mina vänner stod inte längre i en halvcirkel. Eriks skott måste ha startat ett slags krig för nu slogs alla i närkamp. Tvillingarna slogs mot Erik som förtvivlat försökte hålla dem tillbaka, men det verkade inte funka för han tog emot slag på slag och försvann sedan. Självklart kom han tillbaka och sprang genast bort från tvillingarna. De tänkte springa efter honom men jag stoppade dem.
 - Hjälp Cricket och Mac, jag tar honom, ropade jag och de nickade. Mac och Cricket såg inte alls ut att behöva hjälp...men om någon skulle sparka ut Erik från det här spelet så var det jag. Trots att jag visste att något dåligt antagligen skulle hända honom så tänkte jag döda honom...hellre honom än mig!
 - Du Erik, jag sa ju att jag skulle se till att det blev Game over för dig, ropade jag och han stannade framför mig.
 - Visst...ett sista slag, flinade han och drog fram sitt svärd. Mitt grepp om knivarna hårdnade. Jag hade slagits mot honom och vunnit förut, jag kunde göra det igen.
 Han höjde svärdet för ett slag men jag hoppade undan och hans svärd slog i golvet. Jag försökte hugga honom i ryggen, men han hann parera mitt slag och stöten från hans parering fick mig att tappa kniven. Hur skulle jag klara mig nu?
 Jag gled undan från ännu ett av hans hugg och letade efter kniven på golvet med blicken...men jag kunde inte hitta den. Han högg mot mig igen, men jag lyckades precis glida undan, men han lyckades skära upp ett hål i min tröjärm...jag tappade ingen hälsa som tur var.
 Jag sänkte blicken lite snabbt igen och då fick jag syn på den. Den hängde i ett rep som satt fast i ett armband runt min arm. Repet...eller tråden snarare var väldigt tunn men såg ändå stark ut. Jag ryckte till med armen och tråden åkte tillbaka in i armbandet när kniven landade i min hand. Det kanske var värt de där femtusen poängen ändå!
 Jag släppte knivarna och lät dem hänga i trådarna. Jag gled undan och tog tag i tråden och snärtade till den i en båge så att kniven snärtade till honom på pannan. Det djupa såret började genast blöda...han måste ha förlorat en del hälsa på det där!
 Irriterat högg han till på nytt, men jag gled undan och drog till mig kniven till handen igen och lyckades hugga honom i ryggen.
 Han skrek till och rätade på ryggen och höjde svärdet för ännu ett hugg, men plötsligt vek sig hans ben under honom och han föll till golvet. Hans hälsa var slut!
 Erik Fuller är ute ur spelet. 8 spelare kvar!
Han var borta! Nu måste jag bara hjälpa de andra!



Cricket

Mac verkade få nog av den här storväxta bruden, han gav ifrån sig ett högt och ilsket rop och drog i hennes krage bara för att en bråkdels sekund senare kasta henne i gropen mitt i golvet.
Att döma av hans ilskna blick hade hon inte börjat respawna.
   Jag hade ingen motståndare utom den stora tjejen som jag och Mac hade samarbetat för att ta död på, men nu när jag svängde runt och såg på de två mindre motståndarna som tvillingarna kämpade emot fattade jag att jag måste välja att döda någon av dem. Antingen snubben jag inte kände ... eller Annie.
   - Lite hjälp kanske?! ropade Anthony förbannat då han såg att vi bara stod där.
Jag ryckte till då Macs arm plötsligt sträcktes ut precis bredvid mig och han sköt en lång skur mot killen som Andrew kämpade mot.
Jag fattade att jag måste handla och rusade fram till Annie, hon såg mig inte och höll just på att sikta mot Anthony som hade fallit om kull och var för klumpig eller för stressad för att snabbt ta sig upp igen.
   - Annie! ropade jag och vände henne runt.
Hon mötte min blick, och jag föll nästan omkull precis som Anthony gjort.
Det här var inte Annie längre. Gud vet vem det var, men nog ville seriemördaren som tagit över Annies kropp bli av med någon av oss, spela roll vem, så att det bara var fem finalister kvar.
Hon riktade sitt futuristiska vapen mot mitt bröst och stirrade mig rätt in i ögonen då hon lade fingret mot avtryckaren.
   - Anni...
Blod sprutade mig rätt i ansiktet och fick mig att rycka våldsamt till, men till min förvåning kände jag ingen smärta. Öppnade ögonen som jag hade stängt då jag hörde skottet och såg det gapande hålet i Annies panna innan hon höll ihop.
   - Vad fan håller du på med? fräste Anthony. Tror du du kan prata med henne tills hon låter dig vara?!
Jag öppnade munnen för att svara men han vände bort huvudet och började springa i den riktningen som Chris hade försvunnit.
   - Chris! hörde vi honom ropa.
Jag letade reda på Mac med blicken och gick fram till honom.
   - Är du okej?
Han hade en pappersnäsduk från ingenstans och torkade bort några bloddroppar från mitt ansikte.
Jag nickade kort.
   Vi ryckte båda till då den dånande mansrösten plötsligt började tala.
   - "Fem spelare har kämpat hårdast och förtjänat sin plats i finalen. Spelarna är följande: The Beetle, PacMac, Dreamergirl, TwinNr1 och sist men inte minst TwinNr2".
 Chris levde fortfarande. Hon hade besegrat den där irriterande snubben.


Jag ryckte till då verkligheten åter blev verklig och upptäckte att Mac hade tagit min hand igen medan vi kämpade den där sista striden. Våra händer hade börjat svettas av varandras värme och han var den första att ta bort sin hand då vi "kopplades bort" från spelet, och vägrade möta min blick då jag såg på honom.
   - Grattis, sa en kvinna då jag långsamt hasade ut efter de andra.
Hon log, och jag log inte tillbaka.
Ingen av oss sa något. Anthony gick bara med armen om Chris axlar, höll henne hårt tryckt mot sig, Andrew gick bakom dem med huvudet sänkt, Mac verkade ha tappat sina mänskliga känslor ... och jag?
Jag gick och tänkte på det den där mannen hade sagt då vi vann.
"Kämpat hårdast och förtjänat sin plats". Jag hade inte gjort något. Det kändes som att jag bara använde mig utav Macs hjälp hela tiden. Bara nyss hade Anthony räddat mig ifrån att tillfälligt dö.
Jag ville hem. Bort från det här skumma stället. Stod inte ut längre. Vart tog egentligen de andra spelarna vägen?
   - En veckas vila!
Mac sträckte på sig. Jag såg mig osäkert omkring, de andra hade gått vidare mot sina rum. Macs rum var inte här ... Varför var han här?
   - Vad vill du? frågade jag kraftlöst trots att jag hade försökt låta irriterad.
   - Jag måste prata med dig i enrum.
Jag låste osäkert upp rummet och Mac följde efter mig in.
Och låste sedan dörren.

______________________________________________________________________________

"Inget kommer att hända, ta det lugnt" SHE LIED.
Förlåt folks för att jag har varit så himla seg :( Jag har dåligt samvete -.-
Kommentera lite i alla fall, för Bokberoendes skull? Hon har varit duktig i alla fall ^^
//Fjompen:)

Så...efter en lång väntan...här är ert kapitel!!! XD
 Wow...33 kapitel O_O Det känns som att den här novellen kommer bli riktigt lång!!! ^^'
Vad tycker ni då??? XD
 KOMMENTERA!!! :D
Hare gött!!! XD
 //Bokberoende ^^