Jag vill dö som en gamer- Kapitel 31

Chris


Vi fortsatte gå  rakt fram...vi hade egentligen inget val...vi kom aldrig till ett vägskäl. Tunneln svängde lite då och då, men inte så mycket. Jag gillade inte den här tunneln, det kändes som om vi var på väg rakt in i en fälla. Hade spelskaparna stänkt alla vägskäl för att tvinga oss till våra motståndare? Det skulle inte förvåna mig.
 Tvillingarna gick en liten bit bakom mig, nu när jag hade hälsa njöt jag av att kunna gå snabbt utan att bli så trött...och så hade jag ingen lust att lyssna på Anthonys irriterande kommentarer. Han hade kysst mig på direktsänt tv...det hade han säkert många kommentarer om, men hans plan funkade ju så jag borde väl inte gnälla?
 - Du Chris, sa Anthony som plötsligt gick bredvid mig och jag rykte ofrivilligt till. Jag hade varit helt borta i mina egna tankar...igen...
 - Förlåt, det var inte meningen att väcka dig, flinade han och jag blängde på honom men slet sedan snabbt blicken från honom igen...ska jag inte ens kunna se på honom utan att rodna nu?
 - Vad vill du? frågade jag lite irriterat och han suckade.
- Du...jag sa förlåt, du behöver inte låta så sur, sa han och såg lite sårat på mig.
 - Förlåt...vad vill du? frågade jag igen men mindre irriterat den här gången.
- Jo jag ville bara säga att du är skyldig mig en tjänst...jag fixade ju tillbaka din hälsa, sa han med ett hemlighetsfullt flin...vad var det nu han planerade?
 - Vadå för tjänst? frågade jag misstänksamt och hans flin blev bredare.
- Det får du veta...tids nog, sa han och klappade mig på huvudet. Irriterat gick jag undan och han saktade ner för att gå bredvid Andrew igen.
 Han planerade något...och jag antog att vad nu den här tjänsten var för något så skulle jag inte gilla den.
Vi fortsatte gå och tunneln fortsatte och fortsatte...vi kunde inte ens se änden på den. Jag började verkligen tro att det var en fälla nu!
 Siluetten vi fick syn på senare bekräftade mina misstankar. Det var en fälla!
- Men...är inte det där..., stammade Anthony förvirrat och stirrade på klonen framför oss. Andrew verkade ha blivit stum för han såg ut att vilja säga något, men han stod vara gapande och stirrade på den andra Chris framför oss. Hon flinade och såg roat på Andrew.
 - Du borde stänga munnen innan det flyttar in flugor, sa hon hånfullt och drog fram sina knivar.
- Vad vill du? fräste jag och hon skrattade.
- Nämen ser man på, har du gått och skaffat dig lite självförtroende? skrattade hon, vilket bara gjorde mig ännu argare.
 - Ge dig iväg, morrade jag och hon tog flinande några steg mot oss.
- Chris..kasta kniven! utbrast Anthony och jag gjorde som han sa, men till min förskräckelse vek hon smidigt undan och kniven landade några meter bakom henne...alltså helt utom räckhåll för mig.
 - Varför sa du så för? sa jag irriterat och vände mig om för att blänga på honom, men plötsligt stod det två par tvillingar bakom mig. Andrew höll fast en annan Andrew och höll handen för Andrews mun så att han inte kunde prata, Anthony gjorde samma sak med Anthony.
 - Så att du skulle förlora en kniv, flinade den Anthony som höll fast den andra, Vad trodde du?
 Ånej...tvillingarnas kloner!
Irriterat vände jag blicken till Chris igen och hon skrattade hånfullt åt mig.
 - Kom igen...attackera nu då! flinade hon och pekade på mig med en av sina knivar.
"Jaja, jag kan ju inte bara stå här och glo!" tänkte jag och höjde min kniv för ett anfall. "Allt eller inget".


Cricket


   - Cricket! Fan, komigen!
Mac höll mig i sitt knä och hällde en dryck som skulle ge mig hälsa i munnen på mig. Jag kunde inte svälja den, ännu mindre röra mig. Macs röst ropade mitt namn och hans armar skakade om mig, men allt det som jag upplevde försvann snart. Eller egentligen inte. När spelet stängdes av för mig kände jag plötsligt en enorm lättnad i huvudet. Min hjärna hade nu bara en verklighet att koncentrera sig på.
   Men lättnaden varade inte länge. Jag blundade igen och väntade medan jag återvände till spelet, det blinkade i rött, sedan svart.
Och plötsligt vitt. Nästa sak hände i bråkdelen av en sekund. Efter att Mac hade berättat om hur han hackade spelet så hade han även sagt att det var det vita området som tillät en att hamna där allt som skulle "laddas" var. Jag kände att det vita området var likt spelet, visste nu på något sätt att jag kunde röra mig därinne i det vita.
  Så jag improviserade, gjorde en snabb rörelse med handen så fort det vita blixtrade förbi och helt plötsligt stod jag på ingenting.
Inuti spelet igen, men nu var varken spelet eller verkligheten där. Allt som fanns var bara vitt.

Mitt svärd var också borta, men så fort jag började gå framåt så såg jag hur fullkomligt vita, nästan osynliga hyllor reste sig från det icke-existerande golvet och de innehöll allt som man kunde hitta på leveln.
Jag hade ingen hälsa, men var inte "dödlig" heller. Så jag plockade på mig vapnen som jag kände igen från antingen verkligheten eller spelet och som jag visste var kraftfulla. Sedan letade jag reda på hälsa som jag stoppade in i en väska som ... försvann? Eller den vägde åtminstone ingenting alls, även med allt som var instoppat i den. Så den försvann på det viset att den inte alls var i vägen.

Sedan fick jag plötsligt syn på Mac. Och det var en rätt underlig syn. Det var som om han lyste upp delar utav spelet jag egentligen borde vara i. Gångarna som fanns i spelet slutade mitt i luften, som om Macs "spelaura" tog slut där. Som om han var en glödlampa eller något ...
   - Mac! ropade jag och sprang emot honom mellan hyllorna.
Han lyfte förvånat blicken och glodde på mig. Jag ville säga något, men kunde inte hitta något vettigt att säga.
Vi glodde på varann några ögonblick, och sedan log han nöjt.
   - Det var inte illa, det var inte illa alls, Cricket.
   - Jag vet, flinade jag tillbaka.
   - Emo-flickan och knäppgökarna är attackerade av kloner. Ska vi överraska dem?
Jag log brett mot honom.
   - Det tycker jag.

_________________________________________________________________________________

Jag vet att det sög, förlåt mig -.- OH WELL.
//Fjompen:)


Så...det är ett tag kvar innan den här novellen slutar...jag och Fjompen kom fram till att det antagligen blir runt 13 kapitel till ^^'
 Vad tycker ni om det??? XD

KOMMENTERA!!! :P

Hare gött!!! XD
//Bokberoende :)

Jag vill dö som en gamer- Kapitel 30

Chris


Jag fick lov att stanna....jag respwnade inte längre och om jag inte tog det lugnt skulle jag återgå till samma svaga varelse som innan, och det ville jag inte, men vad skulle jag göra?
 Jag såg mig omkring för att leta efter hälsa eller vapen, men allt jag såg var en lång vit korridor med runda kanter...man borde nog mer kalla det en tunnel.
 Jag bestämde mig för att gå rakt fram, jag kunde ju inte stå kvar där hur länge som helst.
-Tristy Dugdale är ute ur spelet 9 spelare kvar!
 Äntligen dog någon...eller nej! Någon hade dött och vem visste vad som skulle hända med Tristy? Vilket nummer skulle hon få? Men det var ju bra för nu hade jag en större chans att komma vidare...bara fyra till och vi skulle släppas ut, sedan var det bara finalen kvar!
 Plötsligt kunde jag höra snabba steg bakom mig, och vem det nu var verkade inte allas vara försiktig eller bry sig om att inte höras. Genast tog jag fram mina knivar och svängde runt redo för ett anfall. Ännu hade jag hälsa kvar och om någon attackerade mig skulle han eller hon ångra det...jag var inte på bra humör...eller som Anthony hade sagt...Lejonet hade visat sig på nytt.
 - Nej vänta, det är vi! sa en bekant röst och jag sänkte knivarna när jag såg vem...eller rättare sagt...vilka det var.
 - Cricket sa att den där typen hade dödat dig, sa Andrew lättad över att jag hade liv kvar och ännu var vid liv. Jag lade tillbaka knivarna i skidorna och gick fram till dem och drog in dem i en kram.
 - Tack och lov att det är ni...jag var rädd att jag skulle behöva slåss, mumlade jag, den här korta promenaden hade fått mig att tappa en del hälsa och jag kände mig redan trött.
 "Snälla få det att sluta" tänkte jag förtvivlat och släppte dem.
 - Hur mår du? Du är alldeles blek! utbrast Anthony grabbade tag om mina kinder som för att undersöka mitt ansikte.
 - Dålig hälsa...spelskaparnas hämnd...de tar hälsa från mig för minsta lilla, suckade jag och de såg oroligt på mig.
 - Hur stoppar vi det? frågade Andrew och jag ryckte på armarna och tog bort Anthonys händer från mina kinder.
 - Jag tror inte att det går, de har ju full kontroll, suckade jag och Andrew drog fram en liten låda från sitt bälte.
 - Jag sparade den här ifall den skulle behövas senare, sa han med ett leende och gav den till mig. Det var en hälsolåda!
 - Wow..tack..., sa jag med ett svagt leende och öppnade den. Genast flöt det ljusblåa ljuset ut ur lådan och in i mina händer, och jag kände mig genast bättre.
 - Jag har en idé! utbrast Anthony plötsligt med ett flin och såg sig omkring.
- Hörrni spelskapare! Jag vet att ni kan höra mig!, ropade han och jag och Andrew såg förvirrat på honom.
 - Anthony sluta! Du lurar hit våra motståndare, fräste jag lågt men han skakade bara på huvudet.
  - Den här tjejen här har väldigt många gillningar på er lilla sida, folk gillar henne och tack vare henne betalar tusentals för att följa henne via internet, och dom pengarna går till er, ni tjänar pengar på henne, så om ni bara kastar bort henne såhär kommer ni förlora dom pengarna, fortsatte han och jag insåg vad han höll på med. Han försökte få spelskaparna att låta mig vara.
 - Ni vet...alla tycker väl om en liten kärlekshistoria, skrattade han och plötsligt stod han framför mig.
 - Ellerhur Chris? flinade han och kysste mig. Jag såg ur ögonvrån att Andrew tittade bort.
Anthonys idé funkade! Jag kände hur en slags tyngd lyftes från mina axlar...en tyngd som hade pressat ur mig hälsan. Jag blev så glad att jag slog armarna om hans hals och kysste honom tillbaka.
 - Äh...hörrni...vi borde nog röra på oss, muttrade Andrew och såg sig omkring. Genast släppte jag Anthony och backade undan.
 - Äh...tack...det funkade..., stammade jag och vände ryggen åt hans flin.
- Kom igen...Andrew har rätt, vi borde röra på oss, sa jag och började gå med illröda kinder.
  Så...tvillingarna var tillbaka...




Cricket

Macs hand hade inte lagts i min igen, och jag hade kommit fram till en återvändsgränd. Jag förstod inte hur det hade gått till, hur kunde Macs klon bara försvinna sådär med Mac, in i en korridor som inte ledde någonstans?
   Då mindes jag hur jag själv nästan hade blivit fångad i en korridor och dött, bara för en stund sedan ...
Nej, det fick inte hända ... Jag kastade mig på golvet framför väggen som korridoren slutade med och försökte hitta en onaturligt stor springa mellan väggen och golvet. Den kunde ha blivit borttagen bara för att sudda bort spåren ... Fan ... Han måste ju må bra, för de hade inte tagit bort honom, eller hur? Eller hade jag bara inte sett när de gjorde det?
   Andningen var snabb när jag ställde mig upp igen. Mac måste må bra, annars skulle de ha fört bort honom. Annars skulle de ha sagt att han var död! De skulle ha ropat, precis som de gjorde med personen som dog nyss!
Lättnaden sköljde över mig och jag suckade. Men det fanns ingen tid att slappna av nu! Han kunde fortfarande vara i fara ...
Jag såg mig om och kollade på väggen som så abrupt blockerade gången. Kanske gick det ändå att ta sig in på något sätt?
   Jag tog ett par steg framåt mot den igen och tryckte händerna mot den platta ytan. Fanns det kanske någon osynlig knapp någonstans? Eller kunde men svänga runt själva väggen som hemliga gångar i slott på filmer?
Nej, väggen var solid. Jag tog fram svärdet och höjde det för slag ...
   - Öh, vad gör du? sa en undrande röst bakom mig.
Jag svängde runt och tappade svärdet.
   - Mac!
Dum som jag var tänkte jag inte på vad jag gjorde och kastade mig fram med öppen famn. Mac höll genast upp händerna och backade, blicken undrade om jag var hjärnskadad.
Genast fattade jag vinken och lät händerna falla.
   - Jag trodde att du var död ... mumlade jag.
   - De skulle ha sagt om jag var död. Jag är för badass för att dö, Cricket-älskling.
Vilka dubbla budskap. Han ville inte ge mig en kram men kallade mig gärna älskling.
   - Varför släppte du min hand då? Du skrämde mig.
   - Jag orkade inte hålla den längre. Och jag letade ändå efter dig, så varför hålla handen när vi ändå skulle ses igen?
Han såg på mig med naiv blick som samtidigt sa hur naiv jag själv var. Jag suckade bittert och gick förbi honom, bäst att hitta Chris och clownerna.
Jag förstod inte varför jag helt plötsligt var så fäst vid den här killen. Jag menar, jag kände honom inte ens. Och han kände inte mig. Vi hade bara varit bekanta i några dagar.
Kanske var det faktumet att vi kanske inte hade mycket tid på oss att utveckla ett ordentligt förhållande. Förhållande? Gud vad tänkte jag ens på?
   - Hey vänta.
Jag stannade och tittade på honom.
   - Du gillar mig va?
Jag kunde nästan höra hur mina "fans" drog allihopa in andan. Mac lutade sig ner närmare mig och lade sin panna mot min med ett vänligt flin.
   - Jag är smickrad, men jag har redan en flickvän.
   - Jag gillar dig inte, svarade jag och kunde själv höra hur lögnen sprang runt naken i min ton.
   - Okej, bra. Kom så går vi vidare. Vi måste hitta den där emo-tjejen och hennes pojkvänner.
Jag ställde mitt högra ben framför det vänstra, men det var det enda jag hann göra innan en enorm smärta stack i ryggraden och jag föll ihop till marken.
   - Cricket! ropade Mac.
Att röra sig var omöjligt, och det enda jag nu uppfattade utom smärtan var då min hälsa sjönk i hastig takt.
200 ... 175 ... 150 ... 125 ... 100 ...  75 ... 50 ... 25 ...

________________________________________________________________________________

Så! :3 Hoppas det blev bra :D
Komigen nu, kommentera :) Vad tycker ni om den fullkomligt "out of nowhere"-romansen? xD
OMGLOL, inte roligt -.-

//Fjompen:)

Äntligen kan hon gå!!! Det har varit så himla tråkigt att bara skriva att hon sitter ner och om hur svag hon är!!!!! :O
   Hehe...^^'
Så vad tycker ni??? 'XD
 KOMMENTERA!!!!! :D

Hare gött!!! XD
//Bokberoende :)

Jag vill dö som en gamer- Kapitel 29

Chris



Jag förstod nu vad man menade med Om du går vilse ska du krama ett träd, man skulle inte bokstavligen krama ett träd och se ut som en idiot, grejen med att krama ett träd var att man skulle stanna på samma plats, då har någon en större chans att hitta en. Om jag satt kvar i det runda rummet skulle tvillingarna ha större chans att hitta mig...så jag skulle helt enkelt krama ett träd.

  Cricket hade varit borta ganska länge nu och jag började bli orolig...hade något hänt? Hade hon bestämt sig för att lämna mig här? Hade hon sett min irritation?
 Jag ville inte bli lämnad ensam...jag ville inte dö!
Jag försökte röra på benen men jag förstod genast att de inte skulle kunna bära mig...jag var körd. Jag kunde ju inte ens gå.
 Plötsligt hörde jag steg som närmade sig och insåg att de måste varit väldigt nära eftersom jag inte skulle ha hört dem annars på grund av det ljudlösa golvet.
 Jag fick panik och drog fram en av mina knivar, hur jag skulle försvara mig sittande på golvet med en kniv i handen, det visste jag inte, men vad skulle jag göra då?
 Stegen gick långsamt och avslappnat och närmade sig sakta. "Snälla låt det vara tvillingarna eller Cricket, snälla låt det vara tvillingarna eller Cricket!" tänkte jag frustrerat och såg bort mot gången som någon snart skulle komma fram ur.
  När personen klev fram och blev synlig kunde jag inte göra något annat än att stirra förtvivlat på gestalten. Han flinade hånfullt när han fick syn på mig och tog loss en pistol från sitt bälte.
- Men är det inte lilla Gamergirl? skrattade Erik och tog några steg mot mig.
 - Vad är det? Har dina små vänner lämnat dig? fortsatte han och siktade på mig med pistolen. Jag höjde kniven för att kasta den men insåg att jag inte hade kraft nog att göra det så jag sänkte handen igen.
 -Jag har velat göra det här ända sedan vi kom hit, sa han med ett flin och avfyrade pistolen med en smäll.
  Det gick så fort...först smärta...sedan försvann den lika snabbt som den kom och jag kunde känna hur jag satt i stolen i den verkliga världen och jag kunde se ett svagt blått ljus genom ögonlocken,och jag kunde höra pipanden från stolen som förra gången jag dog...så nu har jag fyra liv kvar.
 När jag kom tillbaka i min mera genomskinliga form stod Erik kvar och flinade åt mig.
  - Spring du, men jag kommer ifatt dig tillslut, sa han och jag vände mig om och sprang så fort jag kunde. Så länge jag respawnade kunde jag inte förlora någon hälsa, så jag måste gömma mig innan Erik hann ifatt mig igen. Han ville verkligen vara den som sparkade ut mig ur spelet för gott...och kanske från livet också...

Cricket


Jag hörde en smäll och svängde runt. Chris. Någon hade hittat henne. Jag började springa tillbaka, plötsligt skämdes jag över att ha velat lämna henne i sticket. Men hon måste ju ha några liv kvar?
   Jag skulle precis dra svärdet och springa runt hörnet då Macs hand plötsligt släppte min egen.
   - Nej! Mac!
Jag ropade både i verkligheten och i spelet, otroligt högt och korkat. Hjärnan började få panik igen, försökte slita loss sig från spelet och återvända till verkligheten.
   Nej, inte nu! Koncentrera dig ...
   - Mac ...! andades jag.
   - Naaw, har du förlorat pojkvännen.
Rösten kom framifrån, runt hörnet. Jag bet ihop och trängde bort känslorna för att koncentrera mig på det antagligen kommande slagsmålet.
   - Vart är Chris? frågade jag den irriterande killen med hånfullt flin.
   - Gömmer sig. Från mig.
   - Kan inte klandra henne, sa jag med en menande topp-till-tå-blick.
Killen blev tydligen förolämpad, för han siktade sitt vapen på mig och sköt. Jag hade aldrig trott att mina reaktioner var så snabba. Svärdet som jag höll upp framför mig omvandlade kulans kraft till en liten stöt och metallen i svärdet repades. Men inte mer än så.
   - Det där lär du inte kunna göra om två gånger, fräste killen och tryckte på avtryckaren igen.
Men en bråkdels sekund innan såg jag hur något flög förbi honom, något runt och litet som landade på golvet framför mig och istället för att rulla fixerades det liksom i golvet.
Skotten från killens vapen frös fast som i ett osynligt skal framför mig, precis där klotet låg.
   Jag ropade åt tvillingarna att springa, men de verkade inte höra mig. För jag hörde inte dem, då de slogs kort mot den äckliga killen och skrämde bort honom. Han kunde tydligen inte klara av dem två samtidigt. Fast vem kunde det, nu när jag tänkte efter.
   Andrew vinkade leende, och Anthony mimade var Chris var. Jag ryckte på axlarna. När skulle det här skyddet försvinna?
Andrew såg att jag var förvirrad och imiterade hur han sparkade på klotet, nickade sedan uppmuntrande åt mig att göra samma sak.
Så jag sparkade bort den. Skotten flög till marken och klotet rullade långsamt bort.
   - Var är Chris?! ropade Anthony och jag ångrade genast att jag hade sparkat bort skölden.
   - Jag vet inte. Den här jäkeln kom och sköt henne. Men hon lever än, han sa det. Hon hade låg hälsa, så det är bäst att ni hittar henne snabbt! sa jag snabbt.
Jag hade kommit ihåg att Mac fortfarande var borta, och hjärtat slog nu snabbt i panik.
   - "Ni"? upprepade Anthony i irriterande ton. Ska inte du hjälpa?
   - Jag måste hitta Mac!
Jag struntade i vad de ropade efter mig, om de nu kallade mig svikare eller fuskare. Jag måste hitta Mac.
Han måste ha andra liv kvar. Han kan inte ha dött ... Varför hade han släppt mig? Var han kanske trött på att hålla den? Fattade han inte att jag blev orolig? Jag kunde inte nå honom genom verkligheten. Han kanske var kvar i spelvärlden? För jag hade inte sett att någon av de där spelskaparna hade dragit bort honom, ingen av dem hade dykt upp i mitt synfält. Men varför rörde han sig inte då?
   Jag började springa dit jag sist hade sett Mac, för det var det enda jag hade att gå på.

________________________________________________________________________________

Okej, jag vet att det blev förvirrande xD Jag minns själv inte vad som hände, så det kan vara därför som det inte ... "makes sense" xD
Hoppas det var okej ändå! ^^
Kommentera! :)
//Fjompen:)

Så...kort...men blev den bra??? :)
 KOMMENTERA!!! XD
//Bokberoende :)

Jag vill dö som en gamer- Kapitel 28

Chris



Jag hatade den här känslan, känslan att bara vara ivägen utan att kunna hjälpa till, känslan att vara så svag.
 Cricket hjälpte mig, och hon stack inte utan släpade mig hela vägen till ett runt rum som jag hade sagt. Jag antog att jag i alla fall var säker från bomberna där, men jag kunde inte låta bli att slänga en misstänksam blick på metallstaketet runt det stora hålet.
 Jag undrade vad den där lilla svävande plattformen var för något, den påminde om något men jag kunde inte komma på vad.
 Cricket hjälpte mig att sätta mig ner med ryggen mot väggen. Mina ben kunde inte alls bära mig längre, det kändes som att hela min kropp hade lagt av och att jag hade tappat ännu mer hälsa bara av att låta mig släpas hit.
- Hur mår du? frågade Cricket oroligt när hon såg min plågade blick.
 - Skit är nog ett passande ord, sa jag och suckade irriterat åt spelskaparna, men det var ju mitt fel.
 Bråka med oss och vi bråkar med dig!
- Bara tvillingarna kunde dyka upp...då skulle..., började Cricket men hon verkade inte kunna komma på en passande fortsättning.
- De kunna ta hand om mig så att du kan gå och leta efter Mac? avslutade jag och såg mot alla ingångar till rummet som om tvillingarna skulle dyka upp helt plötsligt. Ärligt talat ville jag att de skulle komma, jag tyckte inte om att ha dem ur sikte där jag inte kunde se om de var okej.
 - Jag går och letar rätt på lite hälsa, ropa om någon kommer, sa Cricket frånvarande och gick mot en av utgångarna.
- Okej, sa jag men egentligen ville jag att hon skulle stanna. Tänk om någon kom, jag skulle omöjligt kunna försvara mig i det här läget och Cricket kanske inte skulle hinna fram i tid. Jag hade flera liv kvar, jag hade ju bara dött en gång så jag hade några liv, men ändå.
 Så jag satt där och oroade mig över den falske Chris som var på fri fot, hon skulle säkert komma tillbaka. Crickets onda tvilling verkade ha dött i alla fall så hon behövde inte oroa sig. Hade tvillingarna också onda tvillingar? Hade de träffat dem än? Jag hoppades verkligen att de var okej.      
 Jag ville prata med Anthony, jag ville veta vad Andrew hade menat med det där han sa innan de skickade in oss i spelet.
 - Jag hittade inget. Cricket kom tillbaka utan någon hälsa med sig.
- Det gör inget jag klarar mig, sa jag och jag hörde själv hur dumt det lät.
 - Försök bara att hålla dig vid liv...vi kan sitta här och vänta på tvillingarna, de borde ju hitta oss tillslut och då kan jag riskera att gå längre bort, sa hon allvarligt och satte sig ner bredvid mig. Jag nickade bara och glodde på den lilla plattformen i mitten av hålet och den blåa röken.
 - Vad är det där? Det påminner om något men jag kan inte komma på vad..., frågade jag och nickade mot plattformen.
- Jag tror att om man går upp på den skjuts man iväg till ett likadant rum längre bort, svarade hon och jag fick syn på ett hål i väggen nära taket. Hennes idé verakde trovärdig. Jag kom på varför de verkade bekanta, det fanns liknande saker i Halo.
 - Har du varit inne på sidan? frågade jag bara för att få igång ett samtal, jag orkade inte sitta tyst och tänka på hur illa ute jag var.
- Ja, jag gick in på den för ett tag sedan, svarade hon och jag nickade.
 - Vad tyckte du om den? fortsatte jag och hon ryckte på axlarna.
- Den var väl okej, sa hon frånvarande och stirrade på plattformen. Om hon hade rätt om den där skjut-idén...hur skulle man ta sig upp på dem? De svävade ju mitt i ett hål! Skulle man hoppa ut till dem?
 Spelskaparna gjorde verkligen det här svårt för oss...


Cricket

Macs hand hade tappat lite av styrkan, men tryckte då och då till min egen för att låta mig veta att han var okej. Jag höll honom hårt om fingrarna, vilket verkade konstigt då jag själv såg att min hand i spelvärden var fullkomligt tom.
   - Varför hjälper du mig och inte Mac? frågade Chris plötsligt och tittade allvarligt på mig.
Jag sänkte blicken och tryckte Macs hand i verkligheten, den tryckte tillbaka och fick mig att känna mig trygg om mitt beslut.
   - Mac mår bra.
Chris tittade på mig en kort stund, men eftersom det inte fanns något hon kunde säga emot det nickade hon till slut.
Undrar hur Mac gjorde för att hacka spelet? Det skulle vara lämpligt nu, jag hade kunnat ge Chris hälsa och sedan stuckit för att leta efter Mac. Vart var de där två knäppskallarna när man behövde dem?
   - Gillar du Marilyn Manson? frågade Chris med ett svagt leende.
Jag ryckte på axlarna.
   - Han har väl några bra låtar.
   - Några? sa Chris och höjde på ögonbrynet.
   - Några, svarade jag kortfattat.
   - Vad lyssnar du på då? Beethoven?
   - Vivaldi och Tjajkovskij är mina favoriter.
Chris rynkade på pannan. Hennes fråga om Beethoven hade låtit lite som en förolämpning, men vad var det för fel att lyssna på vacker klassisk musik? Bättre det än Marilyn Mansons skrikiga och melodilösa låtar. Ungdomar idag hade tagit för givet att sång var nödvändigt för bra musik. Det var bara bullshit, så många melodier och verk lät bra utan någon som sjöng till dem.
   - Jag tror jag måste hitta skjutvapen till oss båda. Så att du kan försvara dig ett tag i alla fall, sa jag och ställde mig upp.
Eller var det en så bra idé? Då skulle Chris kunna skada mig. Fast om hon försökte skulle jag bara skjuta henne en gång, det skulle räcka för att ta död på henne.
   - Det känns som om min hälsa sjunker alltmer för varje hjärtslag, sa Chris med ansträngd röst och en smärtsam grimas.
Jag kunde inte komma på ett svar som var tillräckligt bra.
   - Vi får vara tysta så ingen onödig hittar oss. Jag ska gå lite längre bort, men om någon kommer, ropa inte förrän de är för nära, okej?
Blicken Chris gav mig fick mig nästan att tappa balansen, den där otacksamma ...! Jag fattade väl att hon inte gillade att göra som jag föreslog, men hon kunde väl fan vara lite mer tacksam och inte ge mig mördarblickar!
Hon nickade motvilligt och jag lämnade åter rummet, nu funderande på att inte komma tillbaka den här gången.

________________________________________________________________________________

Mitt fel att det tog tid xD
Do you like it? ^^
Kommentera!
//Fjompen:)

Valde att hon skulle lyssna på Hårdrock för jag kan verkligen inte skriva om sånna som tycker om något annat...det skulle vara konstigt... :/ Om ni inte vet vem Marilyn manson är kan ni googla...min vän tycker att han är läskig men jag tycker han är cool!!! 'XD
 Det hände inte så mycket den här gången...men ibland är det bra att ha lugna delar!!! :P
KOMMENTERA!!!! XD
 Hare gött!!! :P
//Bokberoende :)

Jag vill dö som en gamer - Kapitel 27

Cricket 


   - Vad i ...?
Chris backade långsamt och ställde sig bakom mig och Mac, men drog ändå fram sina knivar för att vara beredd.
Mac verkade vara mållös, medan jag glodde med minskande hopp. Framför oss stod ... vi. Exakta kopior av oss, samma längd och kroppshållningar.
   - Visste inte att jag var såhär snygg, viskade Mac.
Den Mac som stod vid sidan av mig och inte framför mig, vill säga. Jag tog fram mitt svärd, samtidigt som den andra jag, min spegelbild eller skugga, gjorde detsamma.
   - Det här är nog den mest genialiska bossfighten någonsin, fortsatte Mac som verkade mer imponerad än skrämd.
Idiot, hur kunde man vara lugn när det här hände?! Vi började långsamt backa, medan de andra tre kopiorna i precis samma takt gick emot oss för att behålla samma korta avstånd.
   - Jag tycker vi försöker förhandla, sa Mac i skämtsam och lite ironisk ton som om han visste att det inte skulle fungera.
Då drog falska Mac fram något enormt silvrigt eldvapen och riktade det mot oss. Ett lågt ljud lät oss veta att vapnet laddades upp och en enorm stråle utav ljus avfyrades mot Mac i nästa sekund.
Jag skrek högt, rädd för att förlora Mac och vapnets stråle som var någon centimeter ifrån mig.
Bråkdelen av en sekund senare hade de andra två anfallit mig och Chris. Jag tittade skrämt på Macs livlösa kropp och skrek hans namn samtidigt som den andra jag kastade sig över mig och tryckte en metallstång mot min strupe. Det hårda trycket mot halsen blockerade min andning och fick huvudet att dunka, jag kände att syret tog slut.
   - Cricket! skrek Chris till sidan om mig.
Jag såg i ögonvrån hur hon hoppade undan för den andra Chris' knivar.
Jag tittade in i den andra Crickets ögon, mina ögon. De var lugna, oberörda och munnen log svagt. Inte nog med att de inte hade fått till mig rätt, de hade gett mig världens knäppaste vapen. Skulle jag dö i ett spel, av en metallstav?! Aldrig, jag skulle dö som jag hade fötts: skrikande och täckt med blod.
Våldsamt stötte jag mig själv ifrån mig, tvingade henne ner på golvet där även Mac låg, fortfarande utan att röra sig. Varför försvann han inte? Eller hade han inte dött?
   - Mac! ropade jag.
Den andra Mac blängde på mig och tog riktiga Mac i kragen, slängde honom upp på axeln som om han var en docka och började gå iväg.
   - Nej!
Jag drog fram mitt svärd och skar av halsen på den andra Cricket, hon fick inte vara i vägen nu.
   - Cricket! skrek Chris igen, som hade blivit tvingad in i ett hörn av sig själv och brottades nu för att inte bli huggen.
Hon behövde hjälp, det var knappt hon stod på benen. Men Mac försvann in bakom hörnet ... Och den andra jag hade inte dött. Hon reste långsamt på sig igen, blodet rann ner för halsen. Nej. Inte nu. Jag ville inte välja ...
   - CRICKET! kastade Chris.
Precis då, i bråkdelen av en sekund, kände jag hur något varmt och strävt lades mot min hand och tryckte den hårt men samtidigt lugnande. Men det fanns ingen i den.
I alla fall inte i spelet ...
Mac. Han var okej.
Jag högg den falska och ännu lite svaga Cricket i ryggen igen, så att hon föll ner på knä. Den här gången hade jag siktet inställt på den falska Chris' rygg.


Chris


Jag...eller den...saken som skulle föreställa mig trängde in mig i ett hörn och jag kände plötsligt hur hälsan började lämna mig konstigt fort.
 Mina ben kunde knappt bära mig vilket fick den andra jag att flina retsamt åt mig. Okej hon var inte precis som jag, tydligen såg hon bara ut som mig.
 Hon höjde sina knivar för att skära av min hals men plötsligt tog någon tag i hennes hår och hon skrek när Cricket drog till så att hon föll till golvet. Jag märkte att Mac var borta men jag hann inte fråga om det eftersom den andra jag lyckades komma upp på fötter och blängde ilsket på Cricket.
- Som vanligt ska du gömma dig bakom andra, sa den andra jag hånfullt och såg på mig. Jag stod stum kvar och stirrade tillbaka på henne.
- När ska du lära dig att ta hand om dig själv? skrattade hon elakt och Cricket gjorde ett utfall med sitt svärd mot hennes huvud men Chris hoppade undan med ett retsamt flin. Med en sista blick på mig sprang hon iväg och försvann med ett skratt. Cricket tänkte springa efter men jag stoppade henne.
- Hon kommer tillbaka, sa jag och stirrade efter henne. Eftersom hon var jag...eller nåt...kunde hon mina svagheter och tänkte använda dem mot mig, men jag antog att hon inte hade de svagheterna så jag hade ingen aning om hur jag skulle slå henne.
- Är du okej? frågade Cricket och plötsligt gav benen vika och jag föll ner på knä. Mina ben hade gett upp...jag behövde verkligen hälsa. Bara den lilla dunsen när jag föll ner på knä fick mig att förlora en del hälsa till. Var det så här spelskaparna tänkte straffa mig? Genom att ta hälsa från mig för minsta lilla? Jag måste erskänna att de var ganska smarta, ingen skulle bli misstänksam över det här. Jag tappade hälsa, vad var det för konstigt med det?
 - Shit hur mår du egentligen? Så mycket skadade hon dig väl inte? utbrast Cricket och drog upp mig på fötter. Jag fick lov att stödja mig mot henne för att inte falla igen.
 - Det är spelskaparna, de tar hälsa från mig för minsta lilla duns och slag, sa jag med rädsla i rösten. Jag skulle dö, hur skulle jag klara mig?
- Kom igen vi måste få dig till ett säkert ställe, mumlade hon och började släpa iväg mig.
 - Gå till ett sånt där runt rum, där är vi säkra från bomberna, sa jag och hängde med så gott jag kunde.
 Hon nickade och såg sig om över axeln.
- Vart är Mac? frågade jag när jag plötsligt kom ihåg att han inte var här...vad hade hänt med honom?
 - Hans klon släpade iväg honom, han kan inte ha varit död eftersom han inte försvann, sa hon och jag kunde ana oron i hennes röst. Jag förstod inte varför hon brydde sig om honom, han var en hackare...och elak.
- Borde vi inte gå efter honom? frågade jag trots mitt hat och hon skakade på huvudet.
 - Då skulle du dö, han klarar sig säkert fint..., det hördes att hon tvivlade på sina egna ord men hon vände inte om för att springa efter honom.
 Ärligt talat blev jag lättad över att hon inte tänkte lämna mig, jag tyckte att Mac kunde klara sig själv...varför skulle jag hjälpa honom?

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det blev kort men jag hinner inte skriva mer och tänkte att det kunde vara bra om det publicerades... :/
Vad tycker ni om klonerna då??? :) (Fjompens idé) XD Jag gillar dem... :P
KOMMENTERA!!! XD (ni har plötsligt blivit lite dåliga på det...men tack för kommentaren vi fick på ett kapitel för ett tag sedan!!! XD
 Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^^


Hoppas det blev bra! ^^ Kommentera! :D
//Fjompen:)